- En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
- En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
- En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Så lyder robotikens tre lagar i den nyöversättning av Isaac Asimovs Jag, robot som kom för några år sedan. Dessa lagar ligger som grund för de noveller som boken består av, berättade av en åldrig robotpsykolog. Man får möta den stumma robot (liksom i Stjärnornas krig kunde man till en början bygga robotar kapabla till en hel massa saker, inklusive känslor, men inte till att tala) som är en liten flickas lekkamrat, en robot på en avlägsen rymdstation för inhystande av solkraft som utvecklar en religion där stationens transformator är gud, en robot som beordras att försvinna och gömmer sig bland en massa andra och därför måste hittas, en politiker som anklagas för att vara en robot, samt fler. Egentligen är naturligtvis inte robotarna själva huvudpersoner, utan ett litet antal personer vid företaget som tillverkat dem och nu måste ta itu med deras beteende och lista ut vad som gått snett.
Som synes finns det en hel del märkliga och fantastiska uppslag, och det är inte oförtjänt som bokens robotlagar anses influera mycket av vad som senare skrivits om sådana maskiner. Samtidigt som det psykologiska anslaget gör att boken säger något om att vara människa hjälper det också till att i viss mån dölja allt som blev annorlunda: förutom att man uppfinner robotar före integrerade kretsar och svävarbilar före talsyntes (de första talande robotarna verkar ha utrustats med diafragma…) så är hela den artificiella intelligensen rätt så fånigt baserad på någon slags positronteknik.
Nå, även om stilistiken och dialogen kanske är något oputsade, och man ibland undrar lite hur långt de där robotlagarna sträcker sig, så är historierna överlag intressanta, insiktsfulla och läsvärda.
