Mekanik är förmodligen den tråkigaste av alla fysikens discipliner. Det är sida upp och ner med ekvationer, och när man är klart har man räknat sig fram till att en viss kraft som verkar på ett rätblock är 20 N, eller att en pendel gör två svängningar i sekunden. För den som började läsa fysik med vaga förväntningar på svarta hål eller kvantfysik är det rätt nedslående att traggla koordinatsystem sida upp och sida ner. Att det är nödvändigt – har man inte koll på grundläggande mekanik så kommer man inte så långt med annan fysik – är en klen tröst. Ett uttryck som »mekaniskt arbete« verkar synnerligen välfunnet, trots att det egentligen syftar på en annan betydelse. Det är klart att en man som upptäckt nästan allt som ingår i mekaniken lätt smittas ner av sådant, och ses som lika tråkig själv, oavsett hur orättvist det må vara.
James Gleick har i vilket fall skrivit ihop en tämligen kort – 220 sidor brödtext, och sen en femtio sidor noter (varför tycker folk att det är en bra idé att dela upp böcker sådär? Vill man prompt använda noter får man väl för tusan ta konsekvensen och göra det arbete som krävs för att läsaren skall slippa lida för ens oförmåga att avstå från anekdoter och sidanmärkningar) – biografi som fått det behändiga namnet Isaac Newton. Och nog är det risk att den som letar efter den där tråkigheten lätt hittar den: Newton verkar ha varit en enstöring av sällsamma mått, med en vänkrets i storleksordningen två personer. Samtidigt var han en religiös fritänkare – han förnekade treenigheten – alkemist, och inblandad i ett praktgräl som skulle fortsätta långt efter hans död – och även om alla dessa egenskaper var för sig skulle kunnat kombinerats med monumental tråkighet så gäller det knappast summan av dem.
Om själva biografin är det inte mycket att orda om; den är kort och tämligen välskriven, även om översättaren slumrat ett par gånger, som när han översatt ett stycke om det engelska bruket av »momentum« utanför fysikböckerna och inte insett att man inte använder »rörelsemängd« på samma sätt i svenskan. För det mesta är boken dock fri från uppenbara fel, även om man som fysiker vill invända när det påstås att den newtonska notationen för derivator helt ersatts av Leibniz’. Den går inte in speciellt djupt på själva fysiken, men förklarar ändå ganska bra hur Newton skilde sig från andra samtida fysiker, som banbrytare vad gäller användandet av matematik, och den som till slut satte upp ganska vältätade skott mellan fysik och filosofi, skott som stod rycken ganska väl ända fram till kvantfysikens attacker på dem.
Biografin är knappast lika revolutionerande som några av Newtons idéer, men den är i gengäld desto mer lättgenomtränglig. Den är inte speciellt anmärkningsvärd på något sätt, och kommer troligen göra den som är nyfiken på fysikens störste ganska nöjd.
