Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘James Joyce’

Jag borde förmodligen läst James Joyces A portrait of the artist as a young man för drygt ett år sedan, innan jag började med Ulysses: då hade jag vid läsandet av den senare haft en ranglig, men dock användbar krycka i form av kännedom om ett par av personerna att stödja mig på när stilexperimenten blev för tryckande.

Nå, Portrait är i vilket fall en jämförelsevis tillgänglig bok när den följer den unge Stephen Dedalus uppväxt och väg till hans frigörelse från förväntningarna samhället lägger på honom: som son, irländare, katolik. Det är knappast en öppen roman i vanlig mening, men undantaget de första sidorna när barndomens växande förmåga att använda språket får speglas i texten är det i varje fall aldrig svårt att lista ut vad det är som pågår, bara möjligen vad avsikten med vissa episoder är.

Det är i alla fall, som det nu så fint heter, baserat på en sann historia, från Stephens yngsta skolår då han bland annat straffas för att hans glasögon går sönder och han därför inte kan göra alla övningar innan han fått nya, inklusive den tilltagande fattigdomen, över ungdomsårens ostyrighet och en episod av religiös hängivelse, med en ordentlig dos oupptäckt högmod, fram till tiden som lättjefull student. Joyce skriver bra, men det händer då och då att man famlar i tomhet, utan att riktigt förstå allt vad som egentligen pågår eller diskuteras, i synnerhet i sista delen.

Portrait är knappast någon favorit, men den har sina stunder, och var åtminstone aldrig så tungrodd att jag frestades att erkänna mig ovärdig.

Read Full Post »

När man befinner sig i Paris, och väl hittat fram till bokhandeln Shakespeare & co, finns det i alla fall en bok som vinner på att inhandlas där och ingen annanstans: James Joyces Ulysses. Ty även om dagens bokhandel inte är densamma som  den Sylvia Beach drev och som fick utge Joyce verk (i Storbrittanien och USA gick det inte på grund av censuren), så ger det ändå en viss tillfredsställelse att ha en stämpel med Shakespeare & co i den.

Att sedan läsa boken är ibland svårt, men inte riktigt lika svårt som att skriva en recension av den av lagom längd : ett par rader i stil med att det är

en bok som är mer ett kompendium över fiktionens möjligheter än en traditionell roman: det finns ingen handling i traditionell mening, däremot en massa händelser, som presenteras genom ett otal tekniker som ofta är minst lika viktiga som vad som faktiskt händer, men där den viktigaste är skildringar av yttre händelser genom de associationer som väcks i de två huvudpersonerna Leopold Bloom och Stephen Dedalus (från Porträtt av konstnären som ung).

låter sig kanske skrivas, och har man ett flertal sidor att bre ut sig på kan man lätt diskutera alla dessa tekniker och hur de påverkar berättelsen; men hur gör man för att reducera ner komplexiteten till en mellannivå?

Man skulle kanske trots dess relativa oviktighet kunna beskriva vad de två herrarna gör under dagen, men det är mest en serie relativt triviala händelser – inköp av frukostmat (njure), begravning, en snabbvisit på jobbet, diskussion om Shakespeare, middag, strandpromenad, besök på bordell, hemkomst – och skulle inte ge så mycket.

En annan möjlighet vore möjligen att beskriva tekniken, främst den redan nämnda associationsströmmen, som gör att det i bästa fall blir trögläst och i sämsta fall gör en notapparat av nöden för att man skall förstå något alls; min utgåva är tydligen en kopia av boken som den förelåg i sin förstaupplaga, inklusive sättningsmisstag, och noterna finns således på slutet, så det blir en hel del bläddrande: till 730 sidor berättelse finns det över 200 sidor med noter. Förutom associerandet, stadigt grundat i det tidiga nittonhundratalets irländska tankevärld (det är mycket politik och en hel del irisk litteraturhistoria) och klassiska referenser så är det ingen ända på formexperimenten: i ett kapitel läggs tidningsrubriker in, ett annat är skrivet i form av frågor och svar, ett ger upp realismen och låter ständigt nya märkligheter utspelas samtidigt som ibland mer realistiska saker sker. Det är förvirrande, och gör att man lätt vaggas till ro när man kommer till ett stycke som ger sken av normalitet (och då skall man naturligtvis vara än mer på sin vakt).

Eller så kan huvudpersonerna beskrivas: den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom, amatörvetenskapare, med viss oreda i tankebanorna, humanist, pacifist, inte direkt någon skönande, tittar efter flickor, håller sig med älskarinna (per post). Stephen Dedalus är på vissa sätt hans motsats: estetiskt lagd, skarpsinnig, pank, provocerande och briljant i diskussioner. Och ja, så är det Leopolds hustru Molly också, som har sista ordet: än mindre än sin man någon stor tänkare, än mer en sensuell varelse, och lyckas fylla 40 sidor med endast 8 meningar när hon till slut får vara den som står för den inre monologen.

Eller kanske det här med Odysséen: jovisst finns det paralleller, men hade inte Joyce själv meddelat att man skulle leta efter dem så hade man knappast lagt märke till dem. Vill man läsa något litteratur som förberedelse torde det vara bättre att börja med en redogörelse för Irlands historia, något om Shakespeare som privatperson och kanske lite filosofi. En rejäl genomgång av västerlandets kulturhistoria vore heller inte fel, men någonstans bör man börja förlita sig på redaktörernas noter.

Det rätta sättet att beskriva Ulysses är nog ändå som en upplevelse: den liknar inget annat jag läst, och det är jag dubbelt tacksam för. Vill man vara elak kan man kalla den en arbetsmarknadsåtgärd för litteraturvetare, och man behöver nog ett ordentligt mått av intresse för sådant – liksom gott sittfläsk – om man inte skall ge upp redan tidigt.

Read Full Post »