Antalet apokryfiska tillägg till Jane Austens böcker är stadigt växande: man kan få läsa om hennes huvudpersoner i rollen som deckare, man kan få läsa om de personer vars huvud hon själv inte tittar närmare i, det finns varianter där diverse oknytt är en del av vardagen, och säkerligen många andra typer (det finns säkerligen också icke arbetssäkra varianter att hitta på internet, för den som är intresserad av sådant). Huvuddelen av dessa böcker är sådana att de lugnt kan förbigås som andra rangens slagg; när inte ens en annars tämligen uppburen författare som P.D. James lyckas få till en roman som kan berättiga sin existens så är hoppet sannerligen inte stort att någon annan skall lyckas.
Att man därför tar sig an Jo Bakers Longbourn med något som kan kallas hopp beror därför inte främst på alla uppskattande ord som fyller omslaget, utan för att hennes idé inte är främst att låta en få reda på vad hon tror att Mr och Mrs Darcy hittar på efter att ha gift sig, utan att istället utforska livet hos de andra personer som också bebor det Bennetska familjegodset: hushållerskan, de två jungfrurna, butlern, och lakejen.
Dessa har därför begåvats med namn, personliga historier (med en viss dragning åt att täcka in så mycket av samtidens lägre klasser som möjligt: jungfrurna Sarah och Polly är föräldralösa, den nyligen anställde lakejen James Smith har ett mystiskt förflutet, som man snart anar har med armén att göra, och butlern och hushållerskan, herr och fru Hill, har egna hemligheter). Detta är helt i sin ordning, då det annars inte sägs mycket om dem i böckerna: man kan hitta på nästan vad som helst om dem utan att säga emot Austen.
Det är ett hårt liv att tjäna vid Longbourn; ankomsten av Smith gör för en tid livet mer drägligt, men så dyker också utsocknes herrefolk upp, och helt plötsligt skall de unga fröknarna åka på dans, det skall bjudas in till middag, nya kläder skall tas om hand. Fröken Jane är snäll, liksom Elizabeth (även om hon gärna skulle få tvätta sina egna kläder någon gång; då skulle hon kanske bry sig mer om ifall de är skitiga), de yngre mer själviska, fru Bennet krävande men inte någon speciellt elak husmor, och herr Bennet bryr sig mest om att lämnas ifred. (Wickham är dock här en ännu större skurk).
Fast mest bryr sig tjänarna om sin egen värld: gott nog att fröken Jane verkar på väg att gifta sig, men viktigare är vem herr Collins till slut tar som hustru, och vad han kommer göra med tjänstefolket när han en gång ärver gården. Lydias affär är fortfarande en katastrof, och skenet måste hållas uppe, men det finns också en mer mänsklig dimension när fru Hill tänker på den flicka hon till stor del uppfostrat själv. Allra viktigast är dock Sarah, och hennes längtan att se världen, eller i alla fall London. Herr Bingley kanske inte själv spelar så stor roll för henne, men hans lakej Ptolemy (medförd hem från Bingley Srs plantage) är spännande, samtidigt som James Smith är träig.
En bra bok (även om sista tredjedelen tappar fokus och inte övertygar helt), som står ut bland de som följer i Austens fotspår inte minst eftersom Baker har vett att inte försöka använda något annat språk än sitt eget. Resultatet är kanske inte något för den som vill ha fina fröknar i vackra klänningar på bal, men å andra sidan desto mer mänskligt och levande.
