Jag gillar inte riktigt titeln på Jóhanna Katrín Friðriksdóttirs Valkyria: den är mer sensationell än innehållet. Skall detta benämnas är det närmaste ordet ”lärt”, ty det är fråga om en bred genomgång av kvinnors villkor under vikingatiden, inte enbart de kvinnliga väsen som utvalde vilka som skulle falla i strid och sedan förde deras själar till gudarna.
Verket är huvudsakligen organiserat efter kvinnans åldrar, från småbarnsåren, via bortgiftet och barnafödandet fram till den sena ålderdomen. Det är egentligen främst de fria kvinnorna som skildras, ty de källor som huvudsakligen nyttjas är de isländska sagorna och dikterna, och i mindre grad medeltida lagar, runstenar och arkeologiska fynd. Skildringen bygger heller inte på den allra strängaste källkritik, i alla fall inte någon argumenterad sådan, ty det är sällan någon källa omnämns fram för att sedan avföras annat än när det gäller uppenbara orimligheter i detaljerna.
Titeln blir något ironiskt vid ett av undantagen från ovanstående: en grav utanför Birka där ett skelett som gravlagt med flera vapen har vid DNA-undersökning visats tillhöra en kvinna; författaren menar att det kan finnas andra förklaringar än att hon var en kvinnlig krigare. Ett av alternativen, att det var en kvinna som av egen eller andras vilja fått anta manligt genus, verkar dock minst lika spännande, men författaren spinner inte vidare på något av dessa spår.
Kan boken rekommenderas? Ja, för den som vill ha en tydlig genomgång av vad nordiska källor har att säga om kvinnor, utan att författaren tydligt släpar in egna idéer. Det är inte den mest stimulerande bok om tiden jag läst, men heller inte den mest orimliga.
