Den tredje av de samlingar med essäer jag fick med mig från förra årets bokmässa är också den med allvarligast anslag: John Sjögrens Jordens sång är en undersökning av de mer filosofiska frågor som Tolkien sökte skriva in i sitt verk. Sjögren är också bland de få av författarna som inte bara läst Bilbo och Sagan om ringen, utan även Silmarillion. De frågor han brottas med är inte enkla, utan rör sådant som ondskans natur, hopp, språkets makt, försynen och livets mening.
Det är inte direkt någon tung bok, för Tolkien är trots allt främst filolog, inte filosof. Det är dock en bok som tar sitt ämne på allvar: det är inget fel på skoj och humor, men syftet är att läsaren skall tänka, inte underhållas. Det märks att Sjögren dras till Tolkiens teologiska gods. Arda är förvisso en värld i stort sett förutan kyrka, men för den delen saknas inte tro. Sättet även vad som annars betraktas som död materia laddas återkommande med liv på ett mytiskt sätt: berg, skogar, floder, men även mer alldagliga ting som svärd och rep tilldelas egen vilja och agens.
Tolkiens idévärld är på flera sätt tilltalande: Sjögren lyckas till och med framlägga ett försvar för hans monarkism i att den främst bygger på monarken som föredöme och folkets tjänare (alltså ett nästintill österländskt härskarideal). Diskussionen om ondskan är särskild intressant: Sjögren menar att en central idé är att den inte kan slutligt betvingas med vapenmakt. Allt alla de arméer som marscherar över sidorna kan åstadkomma för de fria folken är att bevara friheten, men i längden kommer ondskans långsamma nedbrytning ändå att vinna om inte någon väljer att samtidigt ta sig till ondskans hjärta för att med dårens hopp lyckas utföra den sorts oväntade, dåraktigt förhoppningsfulla offer som får ondskan att vända sig mot sig själv.
