Jag skulle nog tyckt bättre om Jonathan Lindströms Sveriges långa historia om han rundat av den vid ungefär år noll. Då börjar nämligen det som normalt kallas proto-historia, den period när det finns enstaka historiska källor men långt ifrån tillräckligt för att göra sig en sammanhängande bild. Problemet är nämligen att en sammanhängande bild är precis det Lindström absolut vill ha. Skall man beskriva hans inställning får man väl kalla honom ”anti-Weibullian”, då han sällar sig till den långa gruppen av företrädesvis arkeologer som tycker att källkritik är förfärligt tråkigt när man nu har en så massa spännande texter som man kan läsa och foga ihop på diverse intressanta sätt och så få till något skojigt och prångla ut det till intet ont anande allmänhet.
Jag raljerar, men knappast värre än författaren själv. Eftersom han själv dessutom kopplar samman sin inställning med en uttalad vilja att motverka kunskapsförakt och annat lika högtravande så finns det heller ingen direkt anledning att gå speciellt skonsamt fram.
Det hela börjar dock relativt bra: fram till och med någon gång under bronsåldern håller han sig undan alltför stora berättelser, och fokuserar mer på enskilda scener. Det är därför möjligt att han exempelvis kan ha fel om vad som pågick vid Alvastra, utan att det egentligen rubbar alltför mycket annat. Med tidens gång blir han dock alltmer intresserad av att försöka få till stora, svepande historiker, kungadömen med lyckade och mindre lyckade perioder, utrikespolitik, intern organisation och annat. Ett bra exempel på risker och återverkningar av detta är att han beskriver ett danskt kungadöme under romersk järnålder, med centrum i Himlingöje, där han gissar att runskriften uppfanns någon gång kring år 150. Ibland har gudarna humor, för året efter boken skrevs kom fyndet i norska Svingerud: det smulade väl inte helt sönder teorin, men den har definitivt blivit mindre sannolik på rent kronologiska grunder. Hade Lindström inte drabbats av intellektuell hybris och framfört sina idéer med rimliga förbehåll, och sedan inte tagit dem för sanning genom resten av boken hade den blivit betydligt mer robust.
Och värre blir det: det är uppenbart att Lindström svalt Bo Gräslunds Beowulf-fantasier med hull och hår. Här är det inte något tvivel: det folk som Beowulf stammar från, i den fornegelska texten gēatas, återges rätt av som guter, och det som står tolkas som rena sanningen. Kvädet skall således ha tillkommit i Sverige, exporterats till England och getts slutlig utformning runt år 700. Inte ett ord om att det uppenbart är redigerat i en kristen miljö. Inga frågor om muntliga traditioner, mutationer och ackumulation här inte: allt är sant eller nästan sant, skrivet i Sverige och snart nedtecknat. Ynglingasagan plockas fram ur bokhyllan, vissa namn återfinns i båda: således stämmer allting.
Jag skall inte ta upp alla fall där argumentationen verkar utgå från vad som passar och struntar i det som inte gör det, men ett par exempel på den intellektuella knappheten är illustrativa: vid ett tillfälle framhåller Lindström det som att Are frode, Snorres Ynglingasaga och Tjodolf av Hvins Ynglingatal alla är överens, således är det trovärdigt. Problemet med detta är naturligtvis att Ynglingasagan är en utläggning som är byggd runt Ynglingatal, och att även Are frode mycket väl kan ha läst dikten. Bevisvärdet hamnar därmed på noll. Nästa exempel: kung Egils (eller Angantyrs) död. Här blir det än värre problem: Beowulf anger att han dödades i strid med två personer. Ynglingatal att han dog av en oxe. Lindström vet på råd: oxen är en felläsning av Snorre, och vi får oss förklarat att det naturligtvis egentligen skall vara ett vildsvin, eftersom en av männen i Beowulf heter just Jofur (›galt‹). Vän av ordning undrar naturligtvis varför Snorre skall beskyllas för att ha läst det som står i Ynglingatal, (för säkerhets skull kan man också jämföra med Historia Norwegiæ: samma sak där). Det går kanske att någorlunda restaurera argumentet, men skall någon beskyllas för slarv här är det knappast Snorre!
Rent utomordentligt barnsligt blir det när Egils förfäder förklaras som historiska eftersom de har namn som börjar på vokal. Samma kvalitet på argumenten återkommer när den upproriske trälen Tunne förklaras historisk, eftersom namnet återfinns på runstenar som namn på helt andra personer.
Annat verkar mer sannolikt, som exempelvis skildringen av massakern i Sandby borg: även där finns förvisso en storpolitisk bakgrund man nog gör säkrast i att kasta saltkaret i, men vad som skedde i själva borgen verkar rimligt skildrat. En glad fest, kanske ett bröllop, en sen natt, fiender i mörkret, ett förräderi, och sedan en urskiljningslös slakt på allt mankön, medan kvinnor förs iväg gråtande med vad som snabbt kunnat rafsats ihop, och ett anatema så hårt att ingen söker upp platsen ens för att plundra resterna. Författaren har dock missat vad detta är att jämföra med: inte massakern på Melos, utan något betydligt mer storslaget. Det enda som behöver göras är att byta ut hans förrädare mot en trähäst, och sedan kan kvinnorna föras iväg under samma klagolåt som trojanskorna. Att människornas natur inte nämnvärt ändrats de senaste 14000 åren är nämligen tydligt, även om tekniken utvecklats. En sådan tanke får en kanske något mer välvilligt inställd till en bok som försöker ta upp hundra år gamla tanksätt, men inte tillräckligt för att bli riktigt nöjd.
