Jag har svårt, väldigt svårt att vara generös mot Jonathan Lindströms Världens äldsta historia. I bästa fall har författaren lämnat ut viktiga delar av sitt tänkande, i värsta fall ljuger och förleder han. Problemet kan vara i upplägget, men jag har svårt att se att en ändring av det skulle göra slutsatserna mer trovärdiga.
Lindström börjar i Hemsta i Mälardalen, där han fascineras av en häll med ristningar från bronsåldern, fortsätter sedan till den isländska Ingvarssagan, hoppar till Odysseus irrfärder och fortsätter sedan till olika förhistoriska schamaners berättelser. Allmänt kan väl detta också sägas gå från mer detaljer till färre, och mer uppenbar dumhet till mindre.
Problemet ligger till stor del i de där hällristningarna. Att de möjligen kan ha använts som stöd för en berättelse kan väl för all del köpas, liksom att denna huvudsakligen finns här och endast mycket fragmentariskt annorstädes. Problemet är när Lindström skall börja lägga ut texten om den, för det går uppenbart bara om han antar att det som avbildas motsvarar händelser i andra berättelser. Notera särskilt ordet »antar«. Lindström menar att det finns uppenbara likheter med Ingvarsagan, men denna tar han inte itu med och berättar närmare om förrän cirka 200 sidor in i boken, så allt man har att gå på fram till dess är »lita på mej, bror«, och en hög hällristningar utan för läsaren uppenbar nyckel.
Inte ens om man köper premissen verkar det övertygande: proto-Ingvar, av Lindström kallad Ingwaz och identifierad som mytisk stamfar till de av Tacitus nämnda ingvionerna, skall ha samlat en mindre flotta båtar, med sex man i varje, rest över Östersjön till Estland, råkat ut för såväl oväder som ett havsmonster men hjälpts av en jätte, kommit fram, gett sig in i en grotta och där träffat en vis jätte han först sedan vinner över i gåttävling och sedan förblindar med ormetter innan han smiter ut, sedan kommit till en ö där hans män förvandlats till svin av en jättes dotter, förförts av henne, med henne nedstigit i underjorden och där fått höra om sin härkomst som kungason, uppstigit igen och bestämt sig för att fortsätta färdas österut, där träffat ännu en jätte som de nedkämpat och huggit benet av, kastat benet till en jätteorm och sedan åter hamnat på öppet hav där de gått under i en malström, men lyfts upp på himlen. Fram till färden till dödsriket har de stått under beskydd av tvillinggudar, vanligen i gestalt av hästar, men ibland människor, tjurar eller båtar.
Hålen i detta är uppenbara: den beläste kan känna igen delar som rakt av lyfts från Odyssén, annat som hämtats rakt av ur nordiska myter, och annat visar sig komma från Ingvarssagan, men ingenting tillåts vara en förlorad myt, troligen eftersom det skulle motsäga tesen om att detta var en enormt viktig historia som traderats i tusentals år, helt utan förändring förutom precis innan den skulle nedtecknas (då den å andra sidan blev heltokig), som hittills inte kunnat tolkas men som bara väntat på en tillräckligt intelligent och beläst person (författaren) för att kunna lockas fram.
Fler problem finns i detaljerna, som att det inte finns någon tydlig anledning till varför Ingwaz skulle ro rakt över öppet hav till Estland, när Åland låg där som en trygg famn (ännu långt fram på medeltiden föredrogs färder inomskärs), varför Lindström insisterar på sex män per kanot när de inristningar han hänvisar till oftast har betydligt fler och han själv skriver att det tjugotal besättningsstreck är det vanliga troligen också motsvarade verkligheten, varför han tror att just Ingwaz skall ha varit huvudet högre än alla andra när de flesta styrmän i hällristningsskepp är extrastora, eller varför tvillinggudarna kan tillåtas ta snart sagt vilken form som helst så länge han kan utskönja ett par – eller för den delen ibland bara en enda.
Självmotsägelser är inte ovanliga. Ibland blir det hög ironi, som när han påpekar att man inte skall låta förklaringsmodellen bli viktigare än fakta, ibland bara korkat. Menar han verkligen att Tacitus skall ha hört en berättelse om en härskarinna som förvandlar skeppsbesättningar till svin och inte omedelbart tolkat detta som Kirke? Tacitus? Mannen som myntade uttrycket interpretatio romana? Tacitus, som han senare kommer ihåg faktiskt spekulerade om att Odysseus nådde fram till Nordsjön?
Det går att plocka fram ytterligare enskilda dumheter, liksom strukturella galenskaper. Hade detta varit en bok jag känt kunde lita på det minsta hade jag efterlyst ett register. Hade jag känt att det kanske ändå finns likheter utöver de som slump och lånade episoder (något Lindström också medger är ett existerande fenomen) kunnat förklara kanske jag hoppats på en framställning där arbetet fram till slutsatserna fick mer plats än självförhärligande och ideliga sannolikhetsglidningar. De sista dryga hundra sidorna, som försöker spåra extremt tidiga berättelser kanske kunnat räddas till en mindre spekulativ bok. Texten innan dess verkar tyvärr obruklig som annat än varnande exempel. Det är dock tyvärr inte ens förryckt nog att bli spännande av den anledningen.
