Joseph Sheridan Le Fanus Uncle Silas är en roman med underligt tempo – det är en sorts sen gotisk roman, med gamla hus, misstankar om illdåd, en vacker arvtagerska, friare, Swedenborgianism och våld. Första hundra sidorna handlar om unga Maud Ruthvyn och hennes sjuttonde levnadsår: hon bor med sin far, enstörig och tillbakadragen, och nu även en fransk guvernant, den märkliga madame de Rougierre, som skrämmer henne och snokar i allt. I bakgrunden skymtar också hennes mystiske farbror Silas, som fadern förbjudit skvaller kring men man snart förstår omges av rykten av en gammal skandal; snart förstår man att han är en reformerad spelare och vällusting, som en gång anklagades för mord, men som den avlidne hittades i ett slutet rum så har han frikänts i rättvisans ögon, om ock inte omvärldens.
De senare trehundra sidorna placerar sedan unga Maud hos denne Silas, i rollen som myndling. Han visar sig vara karismatisk, sjuklig, opiumätare, sarkastisk, bildad och en utmärkt moralisk utpressare (för mitt inre öga tog han en formen av Saruman i Christopher Lees gestaltning). I hans familj finns även en dotter, intelligent men lämnad att klara sig själv och i behov av att Maud lär henne föra sig i sällskap, samt en son, som snart visar ovälkommet intresse för vår hjältinna. Samtidigt uppträder en mängd andra släktingar och vänner till Maud, som alla varnar henne för farbrodern. Men hennes far ville ju att hon skulle åka till honom, för att visa att Silas verkligen har reformerat sig och att hennes far hyste orubbat förtroende för honom.
Och så, på de sista sidorna, bryter gotiken och skräcken ut: nästan alla personer, som tidigare uppträtt i romanen, får en roll som är såväl logisk som nödvändig. Allt är mycket prydligt, och mycket skrämmande, och det enda man önskar är att slutet börjat lite tidigare, att uppbyggnaden varit lite mindre omständlig, för även om resultatet är gott så var kanske vägen dit lite längre än nödvändigt.
