Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Jospeh Sheridan Le Fanu’

Joseph Sheridan Le Fanus Uncle Silas är en roman med underligt tempo – det är en sorts sen gotisk roman, med gamla hus, misstankar om illdåd, en vacker arvtagerska, friare, Swedenborgianism och våld. Första hundra sidorna handlar om unga Maud Ruthvyn och hennes sjuttonde levnadsår: hon bor med sin far, enstörig och tillbakadragen, och nu även en fransk guvernant, den märkliga madame de Rougierre, som skrämmer henne och snokar i allt. I bakgrunden skymtar också hennes mystiske farbror Silas, som fadern förbjudit skvaller kring men man snart förstår omges av rykten av en gammal skandal; snart förstår man att han är en reformerad spelare och vällusting, som en gång anklagades för mord, men som den avlidne hittades i ett slutet rum så har han frikänts i rättvisans ögon, om ock inte omvärldens.

De senare trehundra sidorna placerar sedan unga Maud hos denne Silas, i rollen som myndling. Han visar sig vara karismatisk, sjuklig, opiumätare, sarkastisk, bildad och en utmärkt moralisk utpressare (för mitt inre öga tog han en formen av Saruman i Christopher Lees gestaltning). I hans familj finns även en dotter, intelligent men lämnad att klara sig själv och i behov av att Maud lär henne föra sig i sällskap, samt en son, som snart visar ovälkommet intresse för vår hjältinna. Samtidigt uppträder en mängd andra släktingar och vänner till Maud, som alla varnar henne för farbrodern. Men hennes far ville ju att hon skulle åka till honom, för att visa att Silas verkligen har reformerat sig och att hennes far hyste orubbat förtroende för honom.

Och så, på de sista sidorna, bryter gotiken och skräcken ut: nästan alla personer, som tidigare uppträtt i romanen, får en roll som är såväl logisk som nödvändig. Allt är mycket prydligt, och mycket skrämmande, och det enda man önskar är att slutet börjat lite tidigare, att uppbyggnaden varit lite mindre omständlig, för även om resultatet är gott så var kanske vägen dit lite längre än nödvändigt.

Read Full Post »

Ramberättelsen i Sheridan Le Fanus In a glass darkly bär starka spår av en snabbt övergiven idé: det förefaller som den doktor Hesselius, ur vars papper de fem olika händelserna hämtats, var menad att spela en roll i inte bara den första, »Green tea« (en uppmaning att undvika sådan ofullgången produkt som borde tas på yttersta allvar), men han föminskades snabbt till bifigur, och  sägs de följande fallen sägs endast ha hämtats ur hans korrespondens av hans medicinske sekreterare.

Synd, för Hesselius verkar ha potential; en sorts den ockulta läkarvetenskapens Hercule Poirot (i alla fall vad gäller personligheten), med ett superbt förakt för omgivningen: i det fall han faktiskt själv upplevt övertalar han den stackars konsumenten av grönt te som numera förföljs av en spektral, ondsint apa att genast kontakta honom om den skulle återkomma från en av sina frånvaroperioder, och går sedan och sätter sig på krogen, utan att meddela någon om var han fanns.

Även de två nästföljande historierna opererar med liknande andeförföljelser: i »The familiar« är det en sjökapten som återvänt hem och ska gifta sig börjar förföljas, först av spöksteg, sedan av en liten man med elakt utseende, innan han till slut tar sitt eget liv. I »Mr Justice Harbottle« är det istället en grym domare som börjar förföljas av sina offer i en spökhistoria , tyvärr i sina stycken något hastigt exekverad men med sund grundidé. I alla tre dessa kan man undra om det verkligen är de Swedenborgska idéer som Hesselius främst framhåller som verkligen bör tas som bästa tänkbara förklaring, eller om man inte skall se dem alla som produkterna av överhettade hjärnor.

Fjärde historien, »The room in the Dragon volant«, handlar om en ung engelsman på väg mot Paris för att möta äventyret – men äventyret möter istället honom, i form av grevinnan St Alyre; hennes svartsjuke man; markisen d’Harmonville och en gastande överste Gaillarde. Historien är en form av tidigt mysterium, och i princip väl utfört, men med ett par aber: dels gör genrens allt större utbredning att man kanske lättare ser igenom ett par av tricken, dels hade jag när den närmade sig slutet nästan väntat mig en ännu skarpare vändning; det är lätt att se hur lite mer skulle ha kunnat göras. Det är egentligen OK att se längre än huvudpersonen, men ser man längre än författaren börjar man undra.

Sista berättelsen är »Carmilla«, vilken jag redan tidigare läst och recenserat. Jag tänker därför endast säga att den, trots att den än mer än tidigare berättelsen blivit ett offer för genrens succé, ändå torde vara den fortsatt mest läsbara historien. Det är också den där det övernaturliga är starkast förkroppsligast, med minst rum för tvivel. Samtidigt är det historien där jagberättandet fungerar bäst, och den där förordet relaterat till Hesselius är som mest oviktigt. Nå, allt är trots allt läsligt med behållning.

Read Full Post »

Ibland gör modern kunskap att mycket av det som en gång gjorde en bok läsbar förtas: känner man till vad varulvar är för något förstår man vad som pågår när någon plötsligt utvecklar smak för rått kött och inte längre befinner sig i sin egen säng vid fullmåne. Ett sådant öde har drabbat Joseph Sheridan Le Fanus Carmilla, men boken lyckas ändå överleva.

Det är en kort historia, igenomläst på ett par timmar: berätterskan Laura bor med sin far och två guvernanter på ett isolerat schloss i Steiermark. En dag blir välter en vagn utanför deras slott, och en av resenärerna, Carmilla, en flicka i Lauras ålder, måste stanna kvar för att återhämta sig. Carmilla är uppenbart dragen till Laura, som mer och mer besvarar känslan, även om Carmillas ibland underliga beteende får henne att skygga. Samtidigt kommer nyheter om en märklig sjukdom som får unga kvinnor i trakten att dö, en sjukdom som börjar efter att de fått påhälsning från en mystisk varelse. Så insjuknar också Laura…

Har man av någon anledning struntat i att läsa vad det är för bok man köpt förstår man det rätt snart: det allra första som sker i romanen är att Carmilla hemsöker Laura när hon fortfarande är ett ungt barn, varvid Laura ser och kan senare känna igen Carmilla, men visiten avslutas när hon känner två nålstick högt upp på bröstet och börjar skrika. Spännande blir det i viss mån ändå: en fördel med vampyrromaner är ju att de kan ta livet av personer men ändå låta dem skriva ner sina minnen, och det finns åtminstone en liten möjlighet till att undra om Carmilla skall lyckas med sina mordiska uppsåt och förvandla även Laura till vampyr.

Carmilla är alltså den första i raden av lesbiska vampyrer; vad jag förstår kanske till och med den första kvinnliga vampyren och en av de första av den mer aristokratiska sorten som inte bara drar omkring på natten och biter vad de råkar komma över. Hon spelar rollen med den äran: hon är morbid och förförisk, mystisk, för det mesta energilös, lyckas alltid förminska de mystiska tilldragelserna kring Laura genom att själv råka ut för något liknande. För de som vill leta sig tillbaka till vampyrgenrens rötter, eller gillar gamla gotiska romaner, är därför Carmilla förvånansvärt läslig än idag.

Read Full Post »