Världens mest spridda Science fiction-roman torde vara Jules Vernes En världsomsegling under havet. Den föreligger nu i en oförkortad översättning av Erik Carlquist, efter att tidigare alltid ha presenterats i nedskuret format på svenska. Det är inte svårt att förstå varför: den innehåller flera långa, tråkiga stycken som enbart och endast består av uppräkningar av diverse vattenbaserad flora och fauna, vars oförmåga att bringa en normalt funtad läsare till upphetsning till och med författaren själv verkar ha insett att döma av ett inpass mot slutet.
Nåväl, när boken inte upptar en med ännu en observation av papperssnäckor, så är det en äventyrsresa av klassiskt, verneskt snitt: man träffar på sjunkna skepp och kontinenter, vulkaner och isberg, hajar och jättebläckfiskar. Dessutom har man ju det där mysteriet med kapten Nemo att fundera över; ett mysterium som egentligen först får sin lösning i Den hemlighetsfulla ön. I detta verk får man dock ett par ledtrådar, men knappast tillräckligt för att kunna ställa upp en riktig hypotes. Kapten Nemo förenar i sig vetenskapsmannen och hämnaren, och skulle ha kunnat utgöra en tidig superskurk om han skildrats med mindre sympat. Han är förvisso en mörk figur, men med förmildrande drag; hämnd är förvisso något som måste avvisas, men man kan ändå ha förståelse för viljan att ta till den.
Värre är det då med synen på naturen. Här finns förvisso en förståelse för att naturens resurser inte är outtömliga, men även om man inser att jakt på dugonger håller på att utrota dem så fortsätter man likfullt, eftersom man tycker de är så goda att äta. Dessutom anlägger man en form av moralism gentemot djuren som idag skulle ses som mycket märklig: Man anser uppenbart att kaskelotter är onda varelser, som förtjänar att slaktas. Nautilus får genomföra en dödsdans, varefter man som läsare undrar vem som är värst, jägaren i form av Ned Land som utrotar valar av själviska själ, eller ingenjören Nemo som gör det efter att ha satt sig själv till doms över en naturens skapelse. Synen på hajar skall vi inte tala om; var och varannan art tycks vara en människoslukande best som inget hellre vill än att sätta i sig Nautilus passagerare när de lämnar ubåtens trygga famn.
Vad gäller det tekniska så kan man som vanligt inte undgå att beundra Vernes klarsynthet och omdöme. Moderna ubåtar håller förvisso knappast Nautilus komfort, och de drivs definitivt inte av batterier, men deras offensiva möjligheter är snarare större, och de lider även de av behovet att då och då hämta luft. Möjligheten att bära med sig personliga behållare med luft svarar även de mot dagens möjligheter. Dessa möjligheter skulle knappast ha förvånat någon kunnig inom områdena på 1800-talet, men den saklighet de skildras med gör ändå att man förundras. Mer märkligt då är hur Verne kan ha sådana svårigheter med kronologin: detta verk skall utspela sig något år efter amerikanska inbördeskriget, men dess ovan nämnda uppföljare börjar när detta ännu är i full gång, och Kapten Nemo är i det en gammal man som efter att ha förlorat alla sina besättningsmedlemmar dragit sig tillbaka till en dold hamn för att framleva sina sista år.
Innan vi slutar förtjänar översättningen ett par skopor ovett. Den är nämligen på vissa ställen genomslarvad. Mest märklig blir den kanske när den beskriver den »gråskymliga fladdermusen«, som för det första sägs vara en fisk(!), och för det andra vara begåvad med ett såpass märkligt tarmsystem att den har en hornartad blindtarm i närheten av näsborrarna; sannerligen en märklig djurart. Boken är fylld av sådant och annat slarv, vilket får mig att tvivla på att den alls har korrekturlästs. Usch.
Så, vem bör pallra sig iväg och köpa nyöversättningen? Tja, för det första de med ett osedvanligt stort intresse för havets fauna. För det andra Verne-fantaster. För det tredje de som ännu inte hunnit läsa boken, och som kan stå ut med vissa longörer. För de som redan äger en utgåva, eller som inte kan tänka sig stå ut med uppteckningar av diverse marint liv, torde dock de ofullständiga utgåvorna vara nog.
Read Full Post »
