När jag var yngre, delade kök med italienare, nigerianer, finlandssvenskar och tyskar samt tyckte att en datorsal var ett fullt acceptabelt ställe att tillbringa en lördag på (d.v.s. när jag fortfarande var en student) var jag även med och skrev och redigerade det finaste journalistiska alster som någonsin kommit läshungrig allmänhet (nåja: läshungriga fysikstudenter) till del: Finform. Den som någonsin suttit i dygn för att sätta samman en tidning som folk skall läsa lär sig, för eller senare, i alla fall något om typsättning och därigenom typsnitt (man kan också lära sig andra saker, som att inte alla är lika morgonpigga, eller göra korsord som måhända skulle fnysas åt av purister med smak för symmetri men man ändå är stolt över. Om någon behöver bevis på att jag är rubbad kan de hittas på Finforms hemsida). Därför var det svårt att motstå Simon Garfields Just my type, en bok om typsnitt, hur de skapats och använts.
Låt det först vara sagt att det inte är fråga om någon systematiskt historia: snarare nedslag i diverse tillfällen som hjälpt till att skapa den de sätt som text idag presenteras på, från Gutenbergs dagar via diverse klassiska boktryckare fram till dagens datoriserade användning (inte nödvändigtvis i den ordningen). Man får läsa om John Baskerville, skapare av ett elegant typsnitt men en katastrof som boktryckare, om hur Helvetica kom att idag finnas nästan överallt, hur nazisterna först anbefallde användning av frakturstil som det enda rent tyska för att sedan göra en helomvändning och kalla det judiskt när de kom på att det var omöjligt att använda det för propaganda i andra länder då det inte fanns tillräckligt med typer, och man får en någorlunda återhållsam skildring av alla nyligen i typsnittens värld initierades främsta hatobjekt: Comic sans, ett typsnitt så missbrukat att det nästan bara går att använda ironiskt.
Det är en bok tillkommen med mycket kärlek (och en hel del brittiskhet: självklart finns här ett stycke om det typsnitt som används i Londons tunnelbana), vilket någon gång gör att jargongen eller omdömena springer iväg från läsaren. Den som inte redan är frälst har svårt att veta exakt vad ett »modernt« typsnitt är (de dök upp i slutet av 1700-talet, när förbättrad teknik gjorde det möjligt att använda riktigt tunna linjer och skapa mer sofistikerade antikvor), eller vad som gör ett snitt vänligt eller auktoritativt. Ändå finns det en hel del också för amatören att intresserad av: goda historier, oväntade lärdomar, eller bara uppskattning av ett område som alltid kommer att vara essentiellt ett hantverk: skapande av något som samtidigt skall ha en funktion och vara estetiskt tilltalande.
