Hur många Nobelpristagare känner du till som skrivit böcker för barn? På rak arm kommer jag på tre: Lagerlöf och Heidenstam, som båda skrev skolböcker, varav en blev väldigt lyckad och kan läsas än idag och en numera är skrattretande föråldrad, samt Rudyard Kipling. Hans Just så-historier är alla skrivna som ett mellanting mellan saga och myt: de flesta tar en barnafråga om något i världen omkring oss, som varifrån elefanten fått sin snabel, eller varifrån alfabetet kom, eller varför katter inte beter sig lika servilt som andra husdjur, och ger dem ett fantastisk – i ordets båda meningar – svar. Längden varierar från ett par till tiotalet sidor, och de flesta är skrivna med en humor som man kan uppskatta mycket – ja, kanske än mer – som vuxen som som barn.
Samtidigt finns det naturligtvis sådant som är föråldrats: kvinnosynen är kanske inte alltid av modernaste art, och att kalla ett barn för »En-liten-ohyfsad-person-som-borde-få-smäll« är knappast i enlighet med modern pedagogik. Trots detta är det svårt att peka ut någon särskild moralitet: I en av de mer kända historierna berättas om en ung urelefant, ännu inte utrustad med snabel, som på barns sätt var fylld med den sorts frågor som verkar varit upphov till boken. Till skillnad mot Kipling tycks elefantens närmaste varit lätt irriterade personer som svarade på frågor med stryk. Elefantens frågvishet leder dock till slut till dennes näsas förlängning, och det första den nysnablifierade elefanten gör är att kräva hämnd på sina elaka släktingar.
Språket förtjänar en kommentar: Boken är fylld med ordglädje, och det är en fröjd att läsa Britt G. Hallqvists fyndiga översättning; man undrar förvisso om inte en del gått förlorat, men det som finns är gott som det är. Förutom språkliga fynd är speciellt illustrationerna med bildtexter en höjdare:
Under den riktiga bilden är en bild av världen när den var spritt språngande ny […] Jag kunde inte rita alla öknarna som djinnen hade hand om, så jag ritade bara en, men det är den allra öknigaste öknen.
Annat är svårare att visa fram, eftersom det bygger på upprepningar, men stycken som »Det var en gång en val i havet, o min hjärtevän, och han åt fisk. Han år laxen och braxen och skädda och gädda och sill och makrill och lake med make och den snoende gloende kringelikrokålen.« är ju bara så fantastiska, även om det troligen är än bättre på originalspråk.
»Världen var ny«, var det också ja: i det korta men trevliga förordet pekas på hur man i berättelserna kan läsa in kommentarer till striden mellan evolutionsteorin och den kristna skapelseberättelsen. Kipling uttalar sig aldrig entydigt, men även om vissa berättelser som bygger på idén om en skapelse, så finns också berättelsen om Hur leoparden fick sina fläckar, som i polemik mot profeten Jeremia påstår att etiopiern visst kan förändra sin hud, och att jaguaren förvisso även han kan ändra sina fläckar.
Det här kanske inte är en bok som man skall läsa allt i för sina barn, men man skall nog läsa allt själv, och sedan unna dem utdrag ur den. Det är trots allt inte var dag som de kan komma i kontakt med nobelpristagare, eller alla sådana som är såpass lättillgängliga.
