I många filmer som behandlar människans möte med en främmande, intelligent art är det den senare som har det klara teknologiska övertaget, och ofta är den part som driver handlingen. Detta är nu inte så konstigt; människan av idag har inte tillgång till de medel som skulle krävas för att kunna övervinna de astronomiska avstånd som skiljer oss från andra eventuellt beboeliga planeter. I Salamanderkriget av Karel Čapek (mannen som sett till att tjeckiskan gett i alla fall ett bidrag till de flesta språks vokabulär, nämligen robot) från 1936 är förhållandet dock det omvända: människan upptäcker en art salamandrar som visar sig både vara intelligenta – men inte kulturella – och dugliga arbetare. Dessa börjar snabbt utnyttjas som en sorts slavarbetare, och sprider sig till all världens hav. Till en början nyttjas de främst till att röja hamnar och liknande, men snart börjar storslagna terraformeringsprojekt ta fart. I samband med detta tas de också i tjänst av de europeiska makterna, som skapar enorma arméer bestående av salamandrar. På grund av människans sedvanliga kortsynthet lyckas salamandrarna snart vända sig mot sina forna herrar och börjar på eget bevåg forma jorden så att den passar deras behov, vilket visar sig omöjligt att förhindra då människan för snöd vinning och av storpolitiska skäl är oförmögen att enas mot detta hot.
Så långt ramberättelsen, eftersom detta verk är en satir över människans dårskaper snarare än en spänningsberättelse. Diverse saker får sig sina snytingar: Tyskland anser att just deras salamandrar är särskilt upprätta och långskalliga, en politisk kris mellan England och Frankrike, grundad i en sammanstötning mellan salamandertrupper från vardera landet utsända att beskydda respektive lands byggande av fortifikationer i Engelska kanalen avvärjs då England de jure inte har några salamandrar på sitt territorium. Vidrigast är kanske stycket om den forskning som bedrivs på salamandrar, i vilken dessa stympas och lobotomeras; ja, två forskare avlivar och äter rent av upp en salamander som tidigare hjälpt dem att utföra kemiska analyser, då han blivit blind efter att de trepanerat honom. Den främsta kängan sparas dock åt människans kortsynta oförmåga att bortse från småaktiga meningsskiljaktigheter och sin egen vinningslystnad för att kunna bemöta ett hot som berör hela världen, en känga som känns minst lika aktuell idag som den måste ha gjort när boken skrevs.
