Hur kan något som är så bedövande vackert också vara så bedövande, infernaliskt, vanvettigt farligt? För det är vad de är, atombomberna. Hade man inte vetat vilket vanvett de förkroppsligar och gjort möjligt, hade det inte varit för deras avgrundsdjupa farlighet, då hade man kunnat fyra av dem bara som en sorts gigantiska fyrverkeripjäser. Nu vill man egentligen inte att det skall vara möjligt att uppleva dem på något sätt, men precis som det vanvett som tog form i en annan av de krigförande i Andra världskriget så är de och förblir en del av historien, och i än högre grad en del av vår samtid. Och då måste man tvinga sin blick mot dem, och tvinga sin hjärna att inse att skönheten i dem långt överträffas av det fruktansvärda i de krafter som de utlöst. Michael Light har i 100 solar samlat 100 foton från de amerikanska provsprängningar som ägde rum i Nevadaöknen och på Stilla havsatoller. Även om skalan är så bisarr som den nu är – vissa av bilderna är från sprängningar av bomber som var kraftigare än allt som sprängdes i båda världskrigen tillsammans – låter de en ibland ana vidden av den förstörelseförmåga som kommit i händerna på oss svaga människor, även om sinnet ändå slinter: vad innebär egentligen 10 megaton?
Förutom själva molnen – som uppvisar många fler former än de ikoniska svampformer som man normalt tänker på – och i vissa fall andra direkta resultat av bomberna finns även bilder på människor som arbetat i bombernas skugga: både vetenskapsmän, fotografer och soldater som skulle tränas på krigsföring med kärnvapen. Bäst är kanske en bild på soldater som betraktar sprängningen av »Dog« (vad är det för slags människor som väljer namn på atombomber egentligen? »Dog«? »Turk«? »Zucchini«?): en ser närmast ledsen ut, en överraskad och en aning skrämd, en överraskad och imponerad, och en sorgset kontemplativ. De var posterade mer än tio kilometer från själva bomben, men snart skulle soldater placeras än närmare. På en annan bild sitter en grupp officerare och betraktar en sprängning i solstolar. Kontrasten kunde inte vara större: den bilden visar få eller inga känslor, till viss del beroende på de mörkfärgade glasögon de bär, men de ser ändå påfallande avslappnade ut. Hela bilden ger snarast intryck av utomhussolarium.
På det hela taget är det en omskakande bok som lyckas att visa på hur människan i sina händer har en kraft som tack och lov inte släppts lös i sitt egentliga syfte annat än i tämligen primitiv form. Vi bör alla hoppas att det inte sker igen.
