Av alla de färgstarka kungar som Vasaätten frambringade är nog Johan III den mest anonyme, i viss konkurrans med sin son. Om de överhuvudtaget fastnat i minnet är det väl i huvudsak som misstänkta hantlangare för påven. Av hans biografi Johan III framgår dock att Lars Ericson (numera med tillägget Wolke) tycker att Johan förtjänar mer än så: han må inte vara en spektakulär galning som bror Erik eller en lika hänsynslös maktmänniska som bror Karl, eller uppnått de storstilade resultat som hans far och brorson nådde, men likväl var han den som påbörjade det svenska stormaktsbygget, och även om han knappast var lätt att göra med så var han troligen den av de tre bröderna som var minst farlig för sin omgivning (undantaget då när han bjöd på ärtsoppa).
Det är ändå inte en helt smickrande bild som målas upp: Johan var halsstarrig, satsade på att nå kortsiktiga mål på bekostnad av långsiktiga, oekonomisk, troligen också som sagt brodermördare. Men han var också lärd, uppriktig i sina försök att närma de evangeliska och katolska kyrkorna, och dock ändå troligen inte fullt förtjänt av de misstankar om hans religion senare historiker omgett honom med. Men: under hans regeringstid drogs Sverige in i och hölls kvar i sitt näst längsta krig någonsin, och hans oförmåga att balansera den sökta unionen med Polen och de estländska erövringarna skulle senare dra in landet i det allra längsta.
Ericson är militärhistoriker, och det märks: styckena om Johans religionspolitik och byggnationer är inte direkt hafsiga, men de kunde gott varit lite djupare så man fått en tydligare bild av vad den förmedlingsteologi han försökte genomdriva gick ut på i praktiken. Kapitlen om Johans krigspolitik svävar istället iväg, och plötsligt läser man detaljerade uppställningar över förlusterna i olika fänikor – förvisso något som borde framhållas för att visa hur kostsamt det ryska kriget var, men det intrycket förtas när ögonen börjar glida över texten. Ericson är också endast en passabel stilist, med en del små underligheter på samvetet, men inte ens sammantaget drar dessa två saker ner läsbarheten i någon större grad.
Johan III är som sagt något bortglömd, och det är i stort sett hans eget fel: även om han bemödade sig om sitt eftermäle, så lyckades det honom i stort sett bara att rättfärdiga upproret mot brodern. Hans religiösa politik, och de svårigheter han sedan lämnade åt Sigismund att försöka hantera, gjorde honom dock senare om inte direkt avskydd så i alla fall misstänkt. Det betyder dock inte att glömskan är förtjänt.
