När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.
Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.
När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.
McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.
