Under läsningen av Love’s labour’s lost kom jag faktiskt att tänka på Strindberg: inte så mycket på grund av allt rim och de ibland dåliga ordskämten (och de är inte ens så dåliga att de blir bra igen), utan på grund av att grundhandlingen är något han skulle ha kunnat tota ihop i ett av sina mer misogyna ögonblick: Kungen av Navarra och hans hovmän får statsbesök av en fransk prinsessa med hovdamer. Trots att de svurit på att inte umgås med damer och istället studera tar de emot dem, blir alla blixtförälskade, och gör sedan bort sig i försöken att behaga damerna som bara driver med dem.
Och ja, hade det inte varit för humorn, och det möjligen mer uppsluppna avslutet i den förlorade Love’s labour’s won, så hade det kunnat vara en bitter diatrib mot kvinnor som leker med mäns känslor och ena stunder eggar dem för att i nästa vara svala och avvisande. Men nu skrattar man med dem åt männens ibland klumpiga försök att vinna sina hjärtans utvalda (ibland också utan dem, när männen försöker dölja sin kärlek från varandra).
Men ändå: det är inte bara de stora mängderna rim, och de inlagda sonetterna som utmärker pjäsen. Det är som sagt också en slags komedi utan naturligt slut, då männen istället för bröllop får uppdrag att utföra innan kvinnorna kanske kan tänka sig att älska dem, och en pjäs nästan helt utan handling (förutom ovanstående finns också en bombastisk riddare, en pedantisk skolmästare och en kurat med på ett litet hörn, men ej heller där finns det egentligen mycket mer än rena ordväxlingar att driva pjäsen med). Det betyder inte att det är dåligt, men man önskar sig ändå nästan en bra skurk för variationens skull. Ett par förväxlade brev och en tjuvlyssnad plan räcker långt, men inte lika länge som en Don John.
