Per Daniel Amadeus Atterbom är nog en av dessa poeter får mer plats i litteraturhistorier än bokhyllor: han verkar inte ens ha någon självklar antologidikt, en favorit som överlevt när mycket annat glömts. Det som främst lever är det tvådelade verseposet Lycksalighetens ö, som låtsas vara ett drama men som alla, inklusive författaren, inser är totalt ospelbart, inte bara på grund av längden.
Första delen kom ut ett par år före den andra, och är tämligen konfliktfritt: den unge Astolf är kung någonstans i höga nord, en Karl XII-typ som mest verkar sig ägna åt jakt och krig. En dag hamnar han i en vindarnas grotta och möter Nordan, Sunnan, Östan och … Zephyr. Zephyr berättar för honom om Lycksalighetens ö, och dess vackra härskarinna, som Astolf verkar redan ha drömt om, och eftersom han är trött på livet som kung ber han sin nya vän att ta honom dit.
På Lycksalighetens ö möter vi sedan härskarinnan, den underbara Felicia, och hennes tjänstekvinnor, som verkar vara Atterboms variant på muserna, var och en med sin konst. Sedan följer sedesam kurtis, naturlyrik och trånad.
Än så länge inte så mycket till handling, utan mest mytologi. Och den är underlig: vi har en slags idealisk vikingakung, som träffar personer som kommer rakt ur en antik mytologi, och intar i deras sällskap sådan högklassisk förtäring som champagne och svalbon. Sedan far de iväg på en flygtur, med mellanlandning på Ararat och beskådar resterna av Arken. Det är många ingredienser, och effekten blir inte ens en så lågpoetisk men ändå trivsam anrättning som pyttipanna.
Likaså verkar den undersköna Felicia aningen platt: hon är vacker, klok och verkar helt sakna mer intressanta egenskaper. Hon bär visserligen på en del hemligheter, men hittills verkar hon mest vara där för att bli tillbedd. Astolf är väl aningen mindre endimensionell, och som han också är nyförälskad så kan det väl förlåtas om dessa sidor faller bort eftersom.
Än så länge är det alltså inte epiken som bör historien, utan kanske snarare de enskilda partierna: Felicias och Astolfs växelsång, små visor insprängda i handlingen, enskilda monologer. Det finns en hel del skönhet där, men liksom allt annat saknas än så länge tillräcklig spänning för att man riktigt skall orka i längden.
