Berättelserna i Mabinogion kan läsas av två anledningar: dels allmän uppskattning av den typ av historieberättande som uppstår när lokala traditioner hamnar i händerna på respektfulla, men inte alltid helt införstådda, sentida, dels för att det är en gammal tradition där kung Arthur och hans hov dyker upp. Det är en värld av bolda unga män, som hamnar i halvmytiska sammanhang och måste ta sig ur med dådkraft och rättrådighet: Pwyll, prins i Dyfed, som får byta plats med kungen av undervärlden i ett år, Culhhwch, som påtalar hjälp av alla kung Arthurs hjältar (och några som verkar påfallande som påhittade bara för sagan), för att vinna Olwen, dotter till en jätte, som ber om trettionio omöjliga ting, Maxen, romersk kejsare som drömmer om en vacker kvinna han måste få tag i, Gereint, djupt förälskad i sin hustru Enid men som blir så svartsjuk att han börjar förnedra henne, med fler.
Berättandet varierar kraftigt: ibland högt förädlat, nästan till det konstgjorda, ibland vad som kallas primitivt men som snarast är vad som sker när man försöker teckna ned endast halvt hågkommet material. En liten del är nästan mördande tråkigt (Culhhwch berättelse är i stora delar rena skeppskatalogen, dessutom med klart parodiska inslag som »Någon, son av Caw«), det mesta storslaget – i Rhonabwys dröm berättas om ett slag medan de stridandes herrar sitter och spelar brädspel på ett mycket raffinerat sätt. En del verkar tillkommet på grund av lösliga etymologiska spekulationer, en del är sena försök till koherens, något ger intryck av att få ett slut påhängt bara för att historien skall vara över. En del har historisk bakgrund (»Maxen« ovan motsvarar Maxentius, romersk kejsare under det tidiga principatet), mycket är rent mytiskt.
Som den hela berättelsen med kung Arthur, eller Kejsar Arthur, som han ibland framställs som. Här finns en del av senare känt material, Guinevere, riddar Bediwere och Kay, till och med Excalibur. Även Graal-legenden finns i några berättelser, utan att ännu kopplats till Kristi lidande, men i den där ett liknande kärl spelar roll uppträder inte Arthur, och i den historia där båda finns med kan man missa Graalen, och egentligen också att man skymtar förbi något som är menat att vara Fiskarkungens hov. Arthur är annars här en rätt anemisk figur, där hans hov ofta snarast får spela rollen som platsen dit lovande unga män söker sig, och där de kan få hjälp och status.
Vissa av historierna är klart färgade av riddaridealet, men de är inte många, och eftersom de dessutom är rätt korta är det oftast inte lång tid man måste stöna över styrka som kan kasta hundra män över ända på en och samma dag, parader med unga damer som är det vackraste som setts, och annat liknande material. Mabinogion är den gradvisa övergången till ett sådant tillstånd från en mer åldrig tradition där vissa delar överlevt och annat försvunnit, ibland förvirrande, för det mesta lockande, nästan aldrig tråkigt.
