I årskurs tre på gymnasiet fick jag Mannen utan öde av Imre Kertész, det årets nobelpristagare, i gåva av bland annat Norstedts och Skolverket. Jag är osäker på om det, förutom nobelpriset, berodde på att det behandlade förintelsen. I vilket fall blev den liggande oläst fram tills nu, främst kanske för att jag tyckte att andra saker verkade roligare att läsa. Det hade jag förmodligen rätt i, men frågan är om de saker jag läste var viktigare, eller bättre. Boken berättar egentligen inget som man inte redan borde veta – både i meningen ›som man borde fått lära sig i skolan och därifrån komma ihåg‹ och ›som man som människa inte borde få vara okunnig om‹.
Språket är osminkat, berättelsen lever av egen kraft. I förordet sägs att ett tecken på en stor författare är att texten överlever översättning utan blessyrer, något som tycks mig att börja i fel ända: det rätta torde vara att ett tecken på en stor berättelse är att den kan framföras utan att språkets godtyckligheter behöver lägga hinder i vägen. I detta fall är det utan tvekan så att berättelsen är stor, och viktig, och, för att citera Svenska Akademien, »hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke«. Just godtycket är i någon mening det mest förfärande; för den som vant sig att se koncentrations- och arbetsläger i ett visserligen ohyggligt, men ändå rationellt, ändamålsenligt ljus blir det svårt att förstå de ansträngningar som görs för att rädda berättarens liv när hans kropp gjort uppror och knät infekterat och obrukbart. Det märkliga i att man går så långt för att rädda en människa som är långt mindre arbetsför än de som tidigare skickats till Auschwitz gaskammare är på sitt sätt mer skrämmande än både gaskamrarna och de villkor som lett till sjukdomen.
