Margaret Clunies Ross Hedniska ekon har vid det här laget närmare tjugo år på nacken, men med tanke på att de fornnordiska myter som behandlas är femtio gånger äldre spelar det kanske mindre roll; förvisso talar omslaget om att studien skall vara banbrytande, vilket naturligtvis innebär en risk. Detta nydanande tycks bestå i dels en från antropologiska erfarenheter inhämtad motvilja att uttala sig alltför hårt om riter när myter behandlas, dels i ett försök att tolka alla myter utifrån ett fåtal övergripande teman.
Det allra främsta temat är enligt författaren hur de manliga asarna försöker upprätthålla ett starkt skiktat samhälle, med dem själva på topp, vanerna något lägre och jättarna längst ner. Detta yttrar sig bland annat i regler för fortplantning – asar får fortplanta sig med vem de vill, vaner och jättar endast med jättinnor, medan asynjor bara får gifta sig med asar –, men även i att asarna hämtar råmaterial i jättarnas värld som de senare omvandlar till kulturella nyttigheter (analysen antyder närmast en slags kolonialism, men aldrig uttalat). Detta skall tydligast synas i hur jättarna ständigt försöker erövra asarnas kvinnor, samt i hur asarna konsekvent förnekar sitt släktskap med jättarna. I mönstret passas även Loke in, som sägs vara produkten av en oönskad union mellan jätte och asynja.
Ett annat framträdande tema är vad som benämns »pseudo-alstring«: tydligen omfattar detta all slags skapande verksamhet utförd av män, i synnerhet sådan som ger upphov till levande varelser; detta sägs vara ett sätt att kontrollera döden genom att hävda att det sanna livet är sådant som skapas utifrån intellektuellt arbete vilket vanligt biologiskt liv är underlägset. Eftersom begreppet dock verkar utökas till snart sagt vad som helst som tillförs världen så verkar det dock lite väl vakuöst: förvisso kan det vara intressant att notera hur skaldemjödet till slut måste frambringas ur Odens inre och att detta kan ses som en parallell till födande, men är det rimligt att hävda att detta därför understödjer en stor ideologi?
Liknande problem finns även annars i temat med manlig maktupphållning. Det dunkla ställe i Völuspa där tre jättekvinnor tränger in i asarnas värld och skakar detta i grunden förklaras av Clunies Ross med att de kommer med erbjudande om förbund och giftermål: ett tillfälle där asarna kan erkänna sitt släktskap med jättarna eller fortsätta sin segregation. Exakt varför det senare valet skulle utlösa den stora existentiella kris som det verkar göra förklaras dock inte, och ej heller behandlas den traditionella sammankopplingen av dessa tre med de tre stora nornorna. Dessutom verkar det vara att läsa ur lite väl mycket ur det faktum att de två kända manliga vanerna båda fick till hustru varsin jättekvinna att påstå att de inte kunde få någon asynja; i synnerhet historien om Skade och Njord kan inte gärna vara helt styrd av asarna. Helt galet verkar dessutom påståendet att Loke endast gav upphov till monstruös avkomma och aldrig fick barn med sin hustru Nanna: Nare och Narve förklaras inte ens bort.
Den största frågan efter att ha tagit del av analysen är dock: om nu det stämmer att asarna med maktspråk upprätthåller en ordning som kan ses som orättfärdig, där jättar framställs som sluga men okonstfärdiga, kaotiska och farligt fruktsamma (temat »vi måste göra något, annars kommer de föröka sig okontrollerat och tränga bort oss« är långt ifrån nytt), samtidigt som myterna klart står på asarnas sida, varför finns då alla dessa historier om hur asarna mördar släktingar, bryter eder, stjäl och lurar till sig det de vill ha?
Hedniska ekon är inte en bok för den som bara vill läsa myterna i rå form. Det är knappast ens en bok för den som vill gå lite längre och få sig en introduktion till forskningen på området (även om den inte kräver extremt djupa förkunskaper). För den som vill få ett nytt perspektiv på historierna, ofta underbyggd med en imponerande mängd belägg även från oväntade eller dunkla ställen, är den dock mycket läsvärd. Om jag ifrågasatt är det inte för att jag nödvändigtvis ogillar teorierna, utan för att de är stimulerande – en bok som ger upprättelse åt det för ibland väl enkelt avfärdade citatet av Thorild.
