Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Margareta Sjögren’

Låt det genast vara sagt att Jan Olof Olssons (Jolo) och Margareta Sjögrens Amerikafeber inte riktigt når upp till Drottningens Englands standard: amerikaner är helt enkelt inte riktigt lika roande som britter. Å andra sidan är det långt ifrån en tråkig bok, med skildringar av diverse amerikanska ämnen med mer intelligens och förstånd än man kan ha rätt att vänta: det finns en analys av cowboymyten och dess historia, ett indignerat kapitel om den djupa södern och rasmotsättningarna (resan som skildras gjordes precis innan medborgarrättsrörelsen kom i gång på allvar), amerikansk religiositet, som ofta tycks mer grundad på samfund än på teologi (när de väl börjar grubbla på den senare tycks det vara de enklaste och mest fördummande slutsatser som nås).

Dessutom kan man läsa om den amerikanska överklassen, likt den brittiska skildrad i tidningar och centrerad kring debutantbaler samt med nöjen maskerade som välgörenhet, eller vad som väntas av ungdomen, med bokens äckligaste stycke, om en cheerleader som beskrivs på ett sätt som ligger mitt emellan brunstig tonåring och sliskig pornograf, samt hur unga flickors främsta mål framställs som att bli populär och att gå på många dejter.

Slutligen får man läsa om amerikansk politik, inklusive det system där politiker kan tillsätta tjänster efter eget skön och därigenom vinna anhängare, och hur detta byggt upp det något säregna systemet, samt om utsocknes favorittro om amerikaner som genommaterialistiska mammons tjänare, utan all  kultur: detta sägs vara ett missförstånd baserat på att de egentligen har ett mer avslappnat förhållande till pengar: man skall ha dem för att ha roligt för dem, och det finns mycket lite skam i att vare sig ha mycket eller lite av dem.

Det är kanske inte allt som är aktuellt, men mycket stämmer fortfarande, eller spelar fortfarande roll. Det finns troligen betydligt nyare men sämre böcker att vända sig till för att lära om det stora landet i väst.

Read Full Post »

Varje anglofil bör omedelbart införskaffa paret Jan Olof Olsson (d.v.s. Jolo) och Margareta Sjögrens Drottningens England; denna mer än femtio år gamla betraktelse över detta fantastiskt bisarra örike täcker nästan allt man kan tänkas ha  förälskat sig i: High Tea, arkaisk juridik, excentrisk överklass, pubbar, litteratur, cricket, undermåligt isolerade bostäder, kapprodd, val till underhuset, allt i fristående kapitel som kan läsas allt efter intresse; egentligen är det väl bara BBC-produktioner och brittisk humor som saknas.

Boken tillkom decenniet efter kriget, och det märks: i vissa av styckena hänvisas till matransoneringar och andra umbäranden som segrarmakten fick utstå även lång tid efter att striderna upphört, Winston Churchill sitter fortfarande i underhuset, än finns det öar av aristokratiskt motstånd mot den nya tiden. Genom alla berättelser om engelska kufar (vilka man ibland kan få för sig utgör minst halva befolkningen) löper också en stark kärlek och förståelse för detta sällsamma land med sin blandning av urgamla traditioner och moderna institutioner, en förståelse som egentligen bara bryts i skildringen av den brittiska juridiken, där istället en ironiserande framkommer, främst vad gäller striden för behållandet av dödsstraffet, och i synnerhet att ärkebiskopen av Canterbury står på barrikaderna i frågan. Detta kapitel är också bokens kanske enda småtråkiga, vilket inte enbart kan bero på att det är föråldrat; de sista sidorna i det hade inte sprättats, så tidigare ägare hade också vissa problem med det.

Annars finns det gott om roliga anekdoter: om lord Brougham and Vaux som efter att ha slarvat bort sin förmögenhet tog arbete som trädgårdsmästare, om den unge man som av barmhärtighet dödade bytet i en rävjakt och därför förlorade jobbet och tvingades emigrera, och så min favorit: den ärevördiga fröken Sallyanne Vivians skildring av hennes debutsäsong från en bättre damtidning, som återges i sin helhet utan vidare kommentarer – i kapitlet om tedrickning! Ty även om klänningar och baler må ha sitt intresse, så är en lämplig plats att kunna dricka gott te minst lika viktigt; tennisen på Wimbledon må vara mer intressant i sig än kapplöpningarna på Ascot, men än bättre är att man där serveras gott te. Så, fram med kanna och teblad, favoritfåtölj och läslampa, och njut av denna hyllning till nästan allt vad engelskt heter.

Read Full Post »