Sherlock Holmes är möjligen den sista stora, skapade myten i västerlandet; det finns få klart uppdiktade figurer som kan mäta sig med dem i berömmelse, och troligen inga som är så ikoniska – kanske Danmarks grubbelsjuke prins, Spaniens ädeltossige riddare och Ludvig XIV:s chevalreska musketörer kan jämföras, men sedan är det knappt med figurer som man kan sätta i profil eller presentera med ett fåtal attribut och förvänta sig att de skall kännas igen. Men Sherlock, med jaktmössa, pipa och förstoringsglas, står ändå över dem alla.
Hur blev det så? Mössan för hjortjakt omnämns aldrig, när han röker tycks det alltid vara med rak pipa, och förstoringsglaset används endast sällan – i alla fall inte i Arthur Conan Doyles texter. Den frågan, liksom en hel del andra om Holmes historia i den verkliga världen, är vad Mattias Boström berättar i Från Holmes till Sherlock. Boström är medlem i Baker Street Boys, och sysslar även med forskningar i Conan Doyles efterlämnade papper. Han kan dessutom formulera sig, överraskande bra. Helt rätt person att skriva en sådan bok.
Den som vill ha återupprepningar av vad som händer i de olika novellerna gör sig alltså inte besvär; det här handlar snarare om hur bilden av Holmes formats, samt vad som hänt i familjen Conan Doyle. Sir Arthur kanske inte alltid var den mest förtjuste i sin skapelse, och han gjorde för all del uppseendeväckande saker för att slippa honom, för att inte tala om hans spiritism och älvatro, så blir det riktigt märkligt först när hans efterlevande skall ta över. Sönerna Adrian och Denis var om sig och kring sig på ett sätt bara den i grunden oekonomiske kan vara, liksom lätt humorbefriade och tämligen självupptagna. Boströms lätta ironi när han beskriver hur de sitter och betänker hur de härnäst skall öka inkomsterna från arvet firar triumf på triumf.
Och de som tog över när bröderna försvann var snarast värre.
Men trots bröderna – som dock kunde vara nog så charmanta och tillmötesgående om man strök dem medhårs och inte verkade inkräkta på deras inkomster – så utvecklades också en värld av Holmesentusiaster som började mötas och organisera sig, och skriva om sina idoler, med en sorts kvasiakademisk stil (ett av de första alstren var egentligen en polemik mot alltför skarpsint bibeltextkritik, och på den vägen har det fortsatt).
Jaktmössan och pipan? Det kom ur en teaterpjäs, med William Gillette i huvudrollen (som även spred Moriartys rykte). En pjäs som för övrigt piratkopierades i Danmark. Sedan gjordes en piratkopia på piratkopian i Sverige, samtidigt som piratkopian gick upp. Liksom originalpjäsen. I vilken Gösta Ekman d.ä. gjorde scendebut. Och i originalet gjorde Charlie Chaplin det. Det är överhuvudtaget många andra kända personer som dyker upp på smått oväntade ställen, så man får gott om konversationsöppnare. Ett exempel till: såväl första som andra översättningen av Sherlock Holmes-historier var till svenska, ungefär samtidigt. Och historier med hans namn på var en del av den våg av den sorts smutslitteratur som Piraten skildrat i Bombi Bitt och Nick Carter. Listan kan göras betydligt längre. Och trots allt innehåll: aldrig att boken blir tråkig. En triumf.
