Ibland får man böcker man troligen aldrig skulle plockat upp annars. Max Tegmarks Liv 3.0 var en sådan: av allt att döma är det en bok som säljs mycket på flygplatser, och sådana tenderar jag att hålla mig ifrån. Att det var rimligt var ganska snart uppenbart: oavsett vad man tycker om de teser som drivs, så är tonen och tilltalet tröttsamt direkt och självupptaget. Enda gången jag vill bli tilltalad som ”läsare” är i slutet på Jane Eyre, och ”kära läsare” vill jag slippa helt. Jag är också väldigt sällan intresserad av en författares uppfattning om diverse folk han mött, i synnerhet när det är folk han samarbetar med och nu passar på att hylla. Jag vill inte heller läsa halvtaffliga noveller om forskargrupper.
Dessa problem är tack och lov i huvudsak koncentrerade till första och sista kapitlet. Däremellan förklarar Tegmark att han ser utvecklingen v en kraftig AI som mer eller mindre självklar, liksom att det kommer leda till en slags kosmologisk ekonomi där hela solsystem, kanske galaxers, resurser kommer tas i anspråk. Sannolikheten i ett sådant scenario finns en del att säga om, men är egentligen oviktigt för bokens kärna egentliga budskap: AI kommer utvecklas, och vi behöver fundera över hur vi kan se till att detta kommer leda till en önskvärd framtid.
Bokens starkaste stycke är troligen det som handlar om vad som troligen kommer vara de värsta problemen med en sådan AI: inte att den kommer utveckla mördarrobotar, ej ens att den kommer vara ond, utan att den kommer vara moraliskt blind, överlägset intelligent och med mål som är inkompatibla med mänskligt liv. Man kan välja att argumentera att detta inte kommer att hända, att det kan finns något subtil anledning som gör att vi inte kan få AI som är smartare än vad vi själva är, men det verkar vara onödigt optimistiskt. Bättre att redan nu fundera på hur man ser till att AI kommer sträva mot mål vi upplever som godtagbara, och vad dessa mål skall vara (Tegmark har förslag, och en hemsida för att man skall kunna avge svar).
Även om det är en bok skriven av fysiker om ett högst tekniskt ämne är det vanligen inte svårt att hänga med (flygplatsprosa igen); viss stycken är dock lite mer invecklade, och det märks att översättarna inte riktigt klarat detta (det lilla guldkornet »som kan bevisas genom att Taylor utvecklar σ(x)« bör vara tillräcklig demonstration för de för vilka sådana saker kan spela roll), annars verkar de problem som finns med språket som sagt snarast bero på grundtexten.
Liv 3.0 för några intressanta resonemang och kan vara bra att ha med sig vid konversationer om AI. Den har dock inte fått mig mer sugen på att plocka upp böcker på flygplatser.
