Jag tror egentligen inte jag skall börja själv idag, utan låta Randall Munroe få den äran:
Velociraptors
Då, 1993, var dinosaurier ungefär det tuffaste som fanns och Jurassic Park var världens häftigaste film (fortfarande klart sevärd, men liksom i boken har en del teknik sprungit ifrån den: CD-ROM är inte så mycket att komma med numera) Jag var i precis rätt ålder: tillräckligt gammal för att få se den med pappa, tillräckligt ung för att tycka att det var värt att se ungefär vad som helst med dinosaurier och för att inte bli helt och hållet förstörd av veloriraptorfrossa.
Den julen var det rätt självklart vad jag skulle få: filmen på VHS, diverse böcker och serietidningar som anknöt till filmen. Mest utsliten har nog dock själva boken som allt började med blivit – Jurassic park av Michael Crichton–, en bok jag fick av min syssling och jag då tyckte var helt otroligt enorm: hela 500 sidor. Trots att mycket i den låg över min horisont slukade jag den ändå, även om jag nog tyckte den var lite konstig: det var ju inte samma personer som dog, och inte skulle väl dinosaurierna fly från ön? Annat missade jag nog, som att Hammond inte var den där snälle morfadern utan en rätt cynisk gubbe, vars vägran att inse faktum kom mer av megalomani än förtjusning inför dinosaurierna eller predikningarna om kaosteori och omöjligheterna att kontrollera naturen. Å andra sidan var det en hel del som fick bättre förklaring, och det där med att dinosaurierna förökade sig visade sig faktiskt spela roll.
Att läsa om den nu var en rätt märklig upplevelse: jag kan se det skickliga hantverket, den smygande insikten om att saker inte gått så bra som planerat, hur infernaliskt intelligenta velociraptorerna är – nästan värre än i filmen, faktiskt, för även om de inte öppnar dörrar är den än jävligare som jägare –, men samtidigt visste jag ju hur det skulle sluta, när dinosaurierna skulle slippa lös, hur de olika huvudpersonerna skulle dö, när de skulle få relativ ordning på allt igen, och hur allt skulle sluta. Poängen med de migrerande dinosaurierna förstod jag dock lika lite som sist.
I vilket fall, de 500 sidorna slank ner på två dagar, jag blev vederbörligen påmind om något jag en gång älskade, utan att behöva skämmas för mitt yngre jag. Jag kommer troligen inte läsa den igen på många år, men då kommer jag förhoppningsvis fortfarande kunna minnas den där känslan av förundran. Något annat vore en stor förlust.
