Förutsättningarna i Charlotte Cederlunds Middagsmörker är de närmast klassiska: Áili har blivit föräldralös, måste flytta till morfar, och upptäcker då mystiska krafter inom sig, krafter hon måste använda för att försvara sina vänner mot onda makter som varit förvisade många århundraden men nu är på väg tillbaka. Samtidigt måste hon se vem i sin nya omgivning som är att lita på, och hantera en groende förälskelse.
Det som klarast avviker från mönstret är väl då att morfar är same, och att Áilis krafter kommer av att hon är noaidi (eller, som det vanligen stavas på svenska, nåjd), den första på fyrahundra år, efter att en konfrontation med missionärer lett till att mer militanta, »borri noaidi« kastats ut ur samesamhället och de övriga noaidi gett upp sina krafter för att de förra skulle förlora sina. Nu verkar de barriärer som då sattes upp vara på väg att brista. Och, som sagt, dessutom måste Áili ta hand om sorgen efter pappa, och försöka passa in i det nya samhället.
Som historia betraktat följer detta standardformuläret kanske lite väl hårt. Inget av det som sker är så värst överraskande, och konflikterna är i stort sett de förväntade. Hur nära skildringen av en samisk by ligger verkligheten kan jag heller inte avgöra, men skildringen av Áilis enda kvarvarande släktingar är fin utan att dölja att de är människor med egna sår och sorger att läka. Detta är inte någon ny Cirkeln, men den som efter att ha läst den är sugen på mer kan nog ta detta som ett acceptabelt substitut.
