Den fråga som ställs i underrubriken till Claire Dederers Monsters: What do we do with great art by bad people? känns som den bara blir mer och mer aktuell: sedan den skrevs har ytterligare en hop män (det är ju nästan alltid män) avslöjats som gränslösa, obehagliga, farliga. Att utforska hur man bör förhålla sig till saker som skapats av alla dessa misshandlare, rasister, fascister och helt vanliga rövhattar är rimligt.
För Dederers del började det med Roman Polanski. Fantastiska filmer, av en regissör som drogat och haft sex med en trettonåring – kan man fortfarande se på dem med njutning? Efter en del våndor och dissekerande av modern kulturkonsumtion kommer hon fram till att en metafor som hjälper henne med tänkandet: författarens missdåd är som en fläck som sprider sig genom ett tyg. Fläcken döljer inte mönstret, eller gör det omöjligt att se, men den finns där och går inte att tänka bort. Gott så, men om vi fortsätter tankebanan: när börjar fläcken färga av sig på den som tar del av vad det nu må vara – film, musik, böcker?
Kommen så långt var jag beredd att främst skriva något om den insulära amerikanska synen (de flesta av bokens »monster« är eller var engelsktalande), kasta fram ett par svenska kulturmonster (Bergman skulle passa in på flera sätt, och brottandet med Strindbergs åsikter har pågått i över ett sekel), säga något om hur författaren lyckas väva ihop allmänna argument med såväl enskilda exempel som sitt eget privatliv liksom något om den lite väl pretentiösa prosan och känna mig nöjd.
Istället påbörjas i bokens sista delar ett lodande i det monstruösas psykologi, liksom i skillnaden mellan manliga och kvinnliga monster. Tesen kan sammanfattas som att båda uppvisar en likgiltighet för andra. För män resulterar det vanligen i våld. För kvinnor övergivandet av modersrollen. Här blir det riktigt personligt: det är tydligt att Dederer allt mer kommit att brottas med en syn på sig själv som ett monster och i behov av rehabilitering. Den slutsats allt landar i verkar därför vara att man helt enkelt skall fortsätta njuta av det man gillar, ett förkastande av den personliga bojkotten som ett ofruktbart »liberalt« argument, och att vi skall tro på möjligheten till bättring.
Denna slutsats tycker jag är väl enkelt. Visst, det går inte att rationalisera bort kärlek till konst, eller ens till monster i ens eget liv. Att älska, säg, David Bowies musik trots att också han låg med groupies, och uttalade stöd för Enoch Powell (han tog sedan avstånd) är trots allt mindre konstigt än att fortsätta älska någon som misshandlar en själv fysiskt eller psykiskt. Här finns också en smärtpunkt som Dederer nogsamt verkar ha undvikit: att det inte behöver vara den som överger som är (det enda) monstret. Men detta kan inte avskriva det egna ansvaret, i synnerhet inte från vad man möjliggör.
Att ens pengar en del av avtrycket man gör på världen visste redan abolitionisterna för tvåhundrafemtio år sedan. Världen kommer förvisso inte bli bättre om man slänger ut sina Wagner-skivor bara för att karln var galopperande antisemit. Men om man när man köpte nya skivor finansierat samtida nazister så vore kärlek till konsten ingen ursäkt. Då börjar nämligen den där fläcken faktiskt att sprida sig.
