1721 utkom en märklig, anonym, skrift från tryckeriet, under titeln Persiska brev: en föregiven samling epistlar mellan två persiska landsflyktiga och deras vänner, som redogör för hur de reser mot och tillbringar ett par år i Paris, storögt betraktande européernas märkliga beteenden samtidigt som Usbek, den äldre av dem, försöker styra sitt harem på distans. Snart framkom dock att bokens författare var Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu, som på detta sätt för första gången lät tala om sig på allvar.
Montesquieu är idag troligen mest känd som den ytterst ansvarige för USA:s lätt paranoida statsskick, där maktens tre armar är tänkta att balansera varandra, möjligen också för klimatläran (som i princip säger att karaktären beror på var man bor): båda dessa tankar finns också i outvecklad form i boken, som annars mest ägnar sig åt tvenne saker: exotisk sensualism från haremet, med såväl nakna skönhetstävlingar som en paradisskildring där en dygdig kvinna finner sig ägandes ett harem, samt vildsint satir av samtidens Frankrike. Den senare riktar sig mot – bland annat – usla ministrar, kyrkan, lättingar, filosofer, diktare, hovmän; inte mycket undgår Montesquieus vassa penna. Till en början är det mest frågan om okunnigas förvåning över allt nya: Usbek och Rika går på teatern och tittar lika mycket på publiken som skådespelarna, och anser dem båda vara en del av pjäsen. Med tiden blir det dock mer och mer en fråga om mer eller mindre initierade skildringar av hur dåraktiga fransmännen är, med någon gång ett balanserande erkännande.
I allmänhet är också de satiriska bitarna de bättre. Man får dock vänta länge på dem, för många av de inledande breven handlar om den idag rätt tama sensualismen. Ibland skjuts också in en del noveller, men även de är i allmänhet rätt långtråkiga. Detta är också den inledning som översättaren försett boken med: att en sådan träig person har fått i uppgift att översätta ett stundom så roligt verk är obegripligt: samhällsanda och medborgardygd må ha legat Montesquieu varmt om hjärtat, men det är inte därför man läser Persiska brev. Översättaren borde ha lyssnat på vad Montesquieu skrev i sitt eget förord, och avstått
ett lovtal över originalet [som framhåller] dess nytta, dess förtjänster och dess företräden. […] Ett av de mest vägande [skälen] är att detta skulle vara att placera något mycket tråkigt på en plats som är tråkig redan i och för sig, nämligen ett förord.
Nåväl, förutom just detta verkar översättaren i allmänhet gjort ett gott arbete med ett verk där tyvärr hälften av vad som från början gjorde det intressant mestadels eroderats bort. Persiska brev kan dock fortfarande förtjusa, ty till skillnad från vad som anses som exotiskt spännande förändras den mänskliga naturen endast långsamt.
