Fjärde volymen i Sven-Tage Teodorssons översättning av Plutarkos Moralia, tillika den första som har samma grafiska utformning som någon föregående, har fått undertiteln Om religion. Det är som vanligt tveksamt om man skall ta sådana undertitlar på alltför stort allvar: de flesta texter handlar inte egentligen om religion, utan snarare om orakel och spådomar, eller vidskepelse och spekulationer.
Den inledande texten, »Om Isis och Osiris«, var länge en av de viktigaste källorna till fornegyptisk mytologi, och har även används för att kontrollera riktigheten i hieroglyftolkningar. Det är en rätt trevlig genomgång, även om den blir lite esoterisk när den ska förklara Seths (eller Typhons, som han här kallas) dålighet.
Den andra texten är kanske den mest intressanta, då den är den mest allmängiltiga och nära tangerar teodiceproblemet: varför straffar inte gudarna missdådare direkt? Varför straffar de ibland avkomlingarna till missdådare? Svaren på frågorna känns igen i alla fall delvis från senare utläggningar i samma ämne, men de är inte stort mer övertygande här. På denna följer»Dialog om Sokrates gudomliga inre röst«, vilket dock i lika hög grad är en skildring av en kupp i det av spartaner ockuperade Thebe.
Därpå följer några texter om orakelverksamheten i Delfi, varför oraklet börjat svara på prosa, varför antalet orakel minskat, och varför Apollons tempel har fått offergåvor i formen av bokstaven ”E”, texter som också hamnar i andra utvikningar om själen och intellektets beskaffenhet. Den sista av dessa tre är en osedvanligt plågsam historia, fylld av numerologiska spekulationer som diverse ungdomar framför och tack och lov bryskt sopas undan av deras lärare; liknande spekulationer ingår även i lägre grad i någon annan text, men det enda som idag framstår som av visst intresse är att det deliska problemet om fördubbling av kubens volym framläggs.
Den avslutande texten, om vidskepelse, är tack och lov uppfriskande i sitt perspektiv: den jämför, ur den religiöse Plutarkos perspektiv, ateismen och vidskepelsen, vilket utfaller till den förras favör: grekerna ansåg vidskepelse vara gudsfruktan, men Plutarkos menade att gudarna var vänligt sinnade och inte något att frukta, varför de som gjorde detta förolämpade dem värre än de som helt struntade i dem.
Blandat material i denna volym, således: en del intressant, en del oväntat, och en del esoteriskt uttråkande.
