För nöjes skull

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Read Full Post »

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Read Full Post »

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »