Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Ola Skogäng’

Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).

Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.

Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.

Read Full Post »

Med tanke på att det tydligen inte utkommit någon mer bok om Theo så hade jag väntat mig att Den helige ande skulle ha stängt några fler dörrar. Det är inte ett dåligt slut, utan fullt stilenligt med vad som varit tidigare och fullt i linje med just denna historia, men likväl så hade man kunnat tänka sig det lite mer stängt, med lite fler svar på de frågor som funnits med under seriens gång.

Likväl: den här gången är det en tredelad historia: ett spår följer Theo och Amir Kairo som i Jerusalem försöker hitta sista delen av gudamaskinen innan Ahasverus gör det (att de aldrig lär sig), ett följer Max i Stockholm som lägger ihop de sista delarna av sin utredning från förra boken och nu visar hur den varit relevant för historien i stort, och sista delen följer Felicia som tagit med sig Helga in i dödsriket och där försöker uppliva henne igen, med hjälp av Nikola Tesla och Robert E. Cornish. Till slut sammanstrålar de alla lagom i tid för att stoppa undergången och lära sig en viktig läxa.

Återigen växlar berättandet mellan att vara mycket skickligt visuellt och lite stolpigt i text, i synnerhet när de nytillkomna läsarna skall välkomnas. Man hoppas det skall komma en del till, samtidigt som det känns som en rätt värdig punkt att avsluta vid.

Read Full Post »

Andra delen i Theo-trilogin Deus Ex Machina, Sonen (kan ni gissa namnet på sista delen?) låter Theo, Emanuel/Christopher och Hasse söka upp Magnus Ladulås för att få reda på platsen för den andra delen av gudamaskinen, men Amir Kairo vet vad de håller på med och är dem i hälarna, samtidigt som han också fortsatt står i förbindelse med Helga. Under en resa till Milano för att ta reda på andra delen av pusslet kastas allt över ända, och helt plötsligt har två av delarna hamnat i fel händer.

Samtidigt undersöker Max en mystisk lägenhet i Stockholm, och försöker hålla chefen borta från sin rygg, båda med mindre lyckat resultat,

Man känner igen sig: Thollin tar hand om Max med äran i behåll, Skogäng Theo och har ungefär samma styrkor som tidigare: de rena teckningarna och stämningen, medan dialogen ibland blir lite styltig. Snart dags för upplösning!

Read Full Post »

Den senaste (sista?) berättelsen om Theo och hans ockulta kuriositeter heter Deus ex machina, och har delats upp i tre volymer; den första av dessa heter Fadern. Förutom Ola Skogäng har även Daniel Thollin fört pennan och berättat denna historia, som även faller isär i två någorlunda separata episoder.

I den första, som Thollin verkar stå bakom, utforskare Theo, Max och några lokala förmågor ett tempel under Väsman utanför Ludvika. Sjön har på något vis tömts på vatten, ett atlantiskt tempel har dykt upp, och två pojkar har försvunnit in i det. Förutom atlantidernas inskriptioner finns det dessutom en mystisk dimma som skickar utforskarnas värsta skräck mot dem. I templet återfinns dessutom en gammal automaton i ett rum som en gång verkar innehållit något farligt, men som nu verkar försvunnet.

I andra delen försöker Theo och Helga, tillsammans med Theos vän Hasse (en kändis från andra sammanhang) och Swedenborgs huvud söka rätt på var automatonen komer från, och får svar på fler frågor än de velat. Samtidigt fiskas en gammal bekant upp från havsbotten.

Historien är något oavslutad, och det första äventyret är lite förnumstigt berättat. Thollins stil fungerar ganska bra, men man ser att den skiljer sig från Skogängs: det är  inte lika rena ytor och linjer, och människorna ser mer väderbitna och slitna ut. Det fungerar, men man ser tydligt när Skogäng tar över stafettpinnen. Det hela kan nog arta sig i de senare delarna, men än är det på det hela taget för tidigt att uttala sig bestämt.

Read Full Post »

När nu Ola Skogängs Mumiens blod äntligen kom i nyutgåva var jag tvungen att skaffa den: hade jag de två efterkommande delarna så skulle jag ju behöva den här också. Att det är en första del syns inte på linjer och tuschning, men däremot i berättandet: det är mycket som skall förklaras, som varför Theo är en björn, vem Amir Kairo är, och en hel del annat, och det görs stundom lite väl tunghänt, med långa berättande bubblor.

Även berättelsen är väl också något förvirrande: det finns en hel mängd olika esoteriska inslag, och det tycks aldrig helt självklart vad som bara är trams och vad som faktiskt har grund i sanning (utöver vad Theo berättar).  Detta är ändå de roligaste bitarna, med Swedenborgs huvud inlagt i alkohol, statyer som väckts till liv, fiskvarelser och en vampyr som härjar i Stockholm. Problemet är väl snarast att emedan Skogäng är en fantastiskt tecknare och Stockholmsskildrare så är hans förmåga att lägga upp en berättelse inte riktigt på samma nivå. Det är trevligt, och spännande, men det sätter sig aldrig riktigt perfekt.

Read Full Post »

Jo, jag vet att man definitivt inte skall börja serier med del tre och sedan gå på del två. Men när nu del ett i serien om Theos ockulta kuriositeter inte längre tycks stå att få tag i får man göra så gott man kan. Alltså läsning av del två i Ola Skogängs böcker, De förlorade sidornas bok (hej Tolkienreferens!), i vilken Theo hittar den bok han behöver för att återta mänsklig skepnad, Felicia får en ny kompis, som dock verkar tvivelaktig, havsmänniskor tycks vara ute efter Theo och skevikarna går igen.

Mycket att göra, alltså, för vår vän björnen, sierskan Helga, och polisen Max. Och någonstans är mumien Amir Kairo också inblandad.

Teckningarna är väsentligen av samma kvalitet som i nästa del. Det är redan samma relativt klara stil, med klara linjer och relativt få nyanser i det tydliga färgerna och utan alltför hård stilisering (även om sättet som människor sedda på avstånd reduceras till bowlingkäglor inte fungerar så väl när de skall agera mer än bakgrund). Historien är hyfsad, med kanske lite väl hårda föraningar, men tydlig och utan större problem.

Vi får se om det går att jaga tag upp ett exemplar av Mumiens blod också, men hittills verkar det svårt.

Read Full Post »

Jag har inte läst Ola Skogängs två tidigare böcker om Theo, så I dödsskuggans dal var kanske inte rätt plats att börja, men vad göra man när man hittar en bok på rea? Det är fråga om en serie kortare äventyr som här länkats samman till ett längre via en ramhandling där Max blivit besutten av en ond djinn och som för att roa sig berättar för Theo vad denne tidigare gjort. Samtidigt samlar sig en hop kultister vid en stensättning på Falan för att släppa lös en ny makt över världen…

Historien blir naturligtvis lite hoppig och osammanhängande: det är oklart riktigt vad poängen med återberättandet är. I huvudsak fungerar de kortare berättelserna dock väl, ofta med oväntade vändningar eller smarta lösningar. Teckningarna är överlag mycket bra: klara färger, tydliga linjer, mycket tusch. Aktionscenerna fungerar, men det är överlag de lugnare partierna som är bäst, när det får dra lite mer åt Tintin-hållet. Men överlag bra. Nu får jag väl rota på antikvariat för de två första delarna…

Read Full Post »