Virginia Woolfs Orlando är svår att få riktigt grepp om: det är itnte, handlingen för den kan enkelt summeras. Den utgörs av Orlandos liv, från sextonårig ädling i Elizabeths England, via kärleksäventyr i ett överfruset England, hovliv och en post som ambassadör till Höga porten, där han plötsligt lägger sig ner för att sova en vecka och sedan vaknar som kvinna. Sedan återvänder hon till slut till England, umgås med poeter och prostituerade, innan hon forceras in i den viktorianska normen, gifter sig och föder ett barn, innan hon i »nutiden« (1928) reflekterar över att hela hennes liv till slut blivit historia.
Syftet är också på något sätt klart: det är en satir över i första hand könsroller och mansnormer, och inte bara genom att huvudpersonen i viss mån står över och utom dem, utan också genom att hon tydligt prtoesterar och försöker fly dem, och till slut snärjs och tvingas av dem (Orlando får vid ett tillfälle klåda i vänster ringfinger, en klåda som bara botas när sagda finger får bära en guldring).
Frågan är snarast vad man skall göra med den litterära aspekten: Orlando skriver poesi, blir som skrivande ädling först till åtlöje när han visar sina alster för en viss poet Nick Greene, men sedan uppburen när hon 200 år senare får samme Greene (som nu är Londons ledande kritiker, men fortfarande förfäktar idén om att nuet är ett blekt intet jämfört med forna tider): är det symbolism, eller bara ett utslag av en fritt fabulerande fantasi som råkar vara starkt litterärt inriktad (det har knappast att göra med att Orlando är ett slags porträtt av Vita Sackville-West).
Orlando är alltså knappast en lätt roman, inte bara på grund av ovanstående, utan även för den ironi och de krumbukter i berättandet som Woolf använder (ofta snitsiga, men lite tröttande i längden). Det är intressant, men kanske lite väl intellektualiserat i all sin lekfullhet för mig.
