Ovidius Metamorfoser är nog den bok som ger mest per sida för läsare som vill förstå senare kulturhistoria. Bibeln är kanske viktigare totalt, men den innehåller samtidigt en massa skräp som ingen längre bryr sig om. Ovidius behöver inte avkortas för att vara läsbar.
Det är därför en välgärning av Ruin förlag att ge ut Harry Arminis kompletta översättning, så att den hågade läsaren inte behöver vända sig till klipprodukter. Visst, en del partier är inte sådär speciellt intressanta, men de är få och inte överdrivet långa. Översättningen är också något gammaldags, men ändå fullt läslig.
Innehållet är som sagt välkänt: en mängd olika historier ur grekisk (och i liten mån romersk) mytologi, som alla slutar med en förvandling av något slag, och sammanbundna av olika mer eller mindre långsökta bryggor. I synnerhet den första delen är i princip en grundkurs i grekisk mytologi, med början i skapelsen, och sedan en snabb översikt över de metallåldrar antiken höll sig med (guld, silver, brons och järn, i den ordningen. Två rätt av fyra är ju inte helt illa av ett mytologiskt schema). Verket går sedan genom åldrarna för att sluta med Julius Caesars upphöjelse till gud.
Vad gäller de enskilda historierna så slås man bland annat av grekernas usla syn på våldtäkt. Ett vanligt mönster är att »Juppiter« får syn på en skön jungfru och våldför sig på henne. Eftersom Hera (eller Diana) inte heller hon är något föredöme moraliskt sätt så blir hon sur på den våldtagna, och lägger på henne straff. Blä.
Å andra sidan finns det material som idag kanske är mer välsett än tidigare. Dels finns en historia om hur flickan Iphis uppfostras som pojke och sedan gifter sig med Ianthe efter att ha förvandlats till man (sådana könsbyten förekommer en hel del. Tyvärr ses det hela tiden som en förbättring), dels och framför allt så finns i sista avdelningen ett tal lagt i Pythagoras mun om köttätandets barbari och vegetarianismens välsignelser.
Bokens främsta svaghet, förutom de romersk-grekiska värderingarna, är dock att den skulle behövt i alla fall en rudimentär notapparat. Förutom att man möter stridsscener där man inte har en aning om vem som slåss på vilken sida så avslutas många förvandlingar med något i stil med »och därför bär detta djur fortfarande detta namn«, utan att man som icke-klassiker har någon aning om vilket djur som avses.
Annars är det smidigt läsbar vers, ett innehåll som man i stora stycken bör känna till, och på det hela taget trevlig läsning som rekommenderas.
