Jag har tidigare klagat på att en märklighet med John Ajvide Lindqvists skräckromaner är att de egentligen inte är speciellt skrämmande, men även sagt att det inte gör så mycket eftersom all skräckrekvisita så effektivt utnyttjas för att kunna belysa andra delar av vad det innebär att vara människa. Tyvärr försvinner detta ur i alla fall de kortare novellerna i Pappersväggar, och kvar lämnas bara människor som drabbas av det okända. Och det okända är inte speciellt läskigt.
Eller rättare sagt, för att ta till lite Rumsfeldska: det okänt okända är inte läskigt. Det är när vi vet att det är något okänt i faggorna, och när vi kanske till och med anar vad det är, fast vi vet inte, som det blir spännande – inte när ett monster hux flux hoppar fram ur toaletten och käkar upp en, utan när man anar att det kanske finns ett monster som kanske kan komma upp ur toaletten och käka upp en. Och här misslyckas Pappersväggar ofta – man får helt enkelt inte tid att bli såpass bekant med ondskan att man förstår att den finns förrän den redan slagit till och dragit vidare. Dessutom förbli monstren ofta just monster, omänskliga varelser utan annat syfte än att vara skrämmande.
Sedan är det en annan sak att flera av berättelserna inte ens verkar avsedda att fylla en med skräck; ett par saknar helt övernaturliga inslag, och en av dem fungerar därmed bra i sin genre – den andra är tyvärr så Hemingwayskt isbergig att den knappt har någon del kvar över ytan, och även om jag förstod ungefär vad grejen var utan att behöva ledtråden som ges i efterordet kändes den därför ganska meningslös. Annars är det väl främst den inledande novellen, som påminner mycket om de längre romanerna, som får kallas riktigt lyckad: I den firar både Ajvide Lindqvists förmåga att sätta nytt ljus på myter och hans ifrågasättande av om det är monstren eller människorna som är omänskliga nya triumfer. Dessutom är det en av de få noveller som ger sig tid med ett par stickspår, och därmed till skillnad från övriga inte ger en känsla av att det bara är en liten tavla som ställts fram för att kunna berätta en poängnovell, med det okända som poäng – lite som den lägenhet som beskrivs i Vikarien:
Hans lägenhet såg ut som hans kläder. Där fanns möbler och lampor och allt som krävs, men det var inte inlevt, om ni förstår vad jag menar […] Rent och snyggt men utan liv. Bara ett ställe för att vänta.
Till detta bidrar nog det genomgående temat på bokens huvudpersoner: de tycks alla vara ganska ensamma typer, kanske med en kärnfamilj men sällan någon större vänkrets man får se. Mest avviker väl här återigen den första novellen, samt den sista, det nya slutet på Hanteringen av odöda.
Det är ett fullständigt onödigt nytt slut. Hanteringen av odöda slutade inte otillfredsställande. Samtidigt är det nya slutet inte direkt dåligt, den nytillkomne Roland, dansbandssångare på dekis, är en av de bättre figurer som tecknas, men sättet som det skriver om mytologin bakom de odöda och hanteringen av dem känns som det drar bort mer än det lägger till – även om de kängor överdriven stringens och avhumaniserad moralfilosofi får i huvudet är välbehövliga, så försvinner samtidigt lite av poängen med kängorna.
Så, summa summarum: Pappersväggar är inte en dålig samling noveller, men den klargör också att Ajvide Lindqvists styrka snarare ligger i det längre formatet, där han får utrymme att bygga upp och visa på idéer bortom de rena fantasterierna. Läs den om du redan hunnit med alla andra delar av hans produktion, men börja med något annat ur den.
