Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Phonogram’

Tredje och avslutande delen av Kieron Gillen och Jamie McKelvies Phonogram, The immaterial girl, focuserar på Emily Aster, och hennes spegelpersona – i en faustpakt har hon gett halva sin person till Kungen bakom skärmen i utbyte mot makt, och nu har den andra halvan hittat ett sätt för dem att byta plats. Även om den vanliga Emily inte är någon snäll person är andra halvan självförbrännande och elak: hon vill helt enkelt att hela hennes liv skall gå i bitar.

Berättandet hoppar en hel del, med såväl återblickar som parallella spår (några av personerna vi först mötte i del två kommer tillbaka, även om spåren inte korsas). Det som strukturerar det är snarast musikvideor: Emilys nya tillvaro utgörs bland annat av mardrömsversioner av Take on me, Total eclipse of the heart och Material girl. Dave Kohl gör ett försök att hjälpa till, men deras cirkel är inte så intresserade av att hjälpa den effektiva men impopulära Emily.

Som tidigare är popmusiken dock snarast bara ytan och magi är bara en metafor: att kasta bort halva sin personlighet för makt behöver man inte träffa på någon djävul för. I slutändan är det också upp till var och en att ta hand om sin egen personlighet. När det är gjort har dock alla fått gå vidare med sitt liv: Kohl och Aster är numer så gamla att det är dags dra sig tillbaka och låta en ny generation sköta magin och musiken.

Read Full Post »

Det andra albumet i Phonogram-serien, The singles club, har mer eller mindre kastat bort de mer fantastiska delarna (i synnerhet idén att sådana kräver att handlingen består av ett stort uppdrag). Istället följer vi, ur sju olika perspektiv, vad som händer under en kväll på en nattklubb, 23 december 2006, och hur sju personer alla går runt med egna problem och hur de stöts mot varandra.

Det finns lite magi, men den framstår främst som en överdrift av vad som även annars vore möjligt: när någon plågas av minnen, så är det i form av tydligt agerande spöken, när någon vill få komma in, så är det inte bara att de är jättesöta utan de lägger även på en ritual. Det skulle kunna användas magisk kraft för att få folk till dansgolvet, men varför det när det funkar lika bra med den kraft som finns i en riktigt bra låt?

Och så går kvällen: någon brottas med minnet av en nyligen avslutad kärlekshistoria, någon försöker bryta sig loss från att vara den mindre attraktiva vännen som sparar på originellt tänkande genom att istället citera, någon vill bara ha kul, någon försöker bara spela sin musik.

Det finns mycket att se för den som vill läsa om, kontrollera detaljer, se hur även bipersoner oväntat kan dyka upp i någon annans historia. Man behöver egentligen inte heller ha läst del ett, om man känner att man inte kan leva utan att Kieron Gillens historia och James McKelvies linjearbete inte är tillräckligt bra om inte även Matthew Wilson färglägger (vilket han gör helt självlysande). Och sedan får man ju en lista med fantastisk musik att lyssna på, också.

Read Full Post »

Om man efter att ha läst den utmärkta The wicked+the divine vill söka sig bakåt i firma Gillen & McKelvies produktion kommer man snabbt till Phonogram. Om det man mer än något annat vill ha är estetiken (och ordvitsarna) men också referenser till popmusik från i huvudsak nittio- och tidigt nollnoll-tal så är detta helt rätt.

Rue Britannia handlar om David Kohl, musikmagiker och rövhatt. Han råkar tidigt på musikens gudinna, som vill att han skall undersöka varför någon håller på och bråkar med hennes inkarnation Britannia, vid tillfället död sedan tio år. David har förrått och i någon mån övergett henne, men har också sin identitet rotad i hennes musik, och när folk bråkar med minnet av henne påverkar det honom.

Mytologin här är rörig: dels för att den aldrig riktigt förklaras, dels för att den till stora delar bygger på musikscenen i Storbritannien på nittiotalet. Det finns en ordlista på slutet, men eftersom serier är ett visuellt medium räcker den långt ifrån till för att förklara allt (och eftersom den är på slutet får man syn på den först när det är för sent).

Rue Britannia är ett avslutat helt, så om man är osäker på om den utsökta stilen i ord och bild är tillräckligt för att kompensera för att vissa saker möjligen kommer flyga en helt över huvudet, så behöver man inte oroa sig över att behöva läsa de två senare samlingarna. Bäst är det förmodligen om man har precis rätt musiksmak, men även annars är det värt att läsa. Och man kan om man vill få lite utmärkta tips om musik att lyssna på.

Read Full Post »