För ett tag sedan recenserade jag en utgåva av den prosaiska eddan, och nu har turen kommit till den poetiska, även känd som den äldre eller Sämunds edda. Översättningen står Erik Brate för, vilket borgar för viss kvalitet, även om svenskan i sina stycken är märkbart åldrad. Inte för att det gör så mycket vad gäller själva texten, sådana här verk tycker jag gör sig bäst på något äldre svenska, men vissa namn har en form som känns ovan. Eftersom det inte förekommer några noter, så är det ibland en aning svårt att hänga med. Vissa förkunskaper krävs alltså. Det som trots allt finns häri är en god portion av de kända berättelserna och sångerna: Völuspa, Havamal, Trymskvida, liksom en del mindre bekanta, som Harbardsljod, där Tor förlorar en verbal duell mot Oden. Detta är dock bara den första tredjedelen; därefter ägnas nästan all återstående text till den stora cykeln om Sigurd Fafnesbane med familjemedlemmar, för att avslutas med grottesånger,samt ett par mindre intressanta verk.
De flesta är troligen någorlunda bekanta med innehållet i de flesta av dikterna om gudarna, och de övriga är, med undantag av Lokasenna, faktiskt inte så värst roliga. I Lokasenna, liksom i ovannämda Harbardsljod, kan man dock utläsa ett intressant faktum: de gamla asarna måste ha varit ovanligt överseende, för de tål uppenbarligen att drivas med i dikter som skulle fått troende kristna att släpa fram brasveden.
Än mer märklig är dock psykologin i völsungacykeln, inte minst den hos Gudrun. För den som inte är närmare bekant refereras här hennes historia, som kan sägas omfatta nästan hela efterspelet till drakdråpet: Sigurd kommer efter att ha haft ihjäl Fafner till en borg där Brynhilde är inspärrad, och frigör henne. Han luras dock sedan att dricka glömskebrygd och gifter sig istället med Gudrun, och lyckas sedan lura Brynhilde att gifta sig med Gunnar. Brynhilde hämnas genom att tubba Gunnar och dennes bröder att ha ihjäl Sigurd. Gudrun är förkrossad, men även hon tvingas i glömskebrygd och fås att gifta sig med Atle (mer känd som Attila). Atle lever dock upp till sitt allmänna rykte som skurk, och lurar till sig Gunnar och brodern Högne, trots Gudruns varningar: hon tycks ha förlåtit bröderna sina, och när Atle har ihjäl dem tar hon en klassisk hämnd. Hon har ihjäl sina unga söner med Atle, och serverar honom deras kött (oklart om i form av en varm eller kall rätt). Därefter bränner hon honom inne. Efter detta begär hon sig med sin och Sigurds dotter Svanhild till ett annat kungarike, gifter sig med en tredje kung, och får två barn. Svanhild gifter hon bort med en annan kung, som kommer på henne med otrohet och har ihjäl henne. Gudrun har inte tröttnat på hämnden , och skickar sina söner att utkräva den. Dessas halvbror vill slå följe, men av någon anledning gillar de inte idén och slår ihjäl honom (se där ett sätt att hantera irriterande syskon). Därefter misslyckas de i sitt värv när de inte har honom med. Där sluts cykeln, och läsaren lämnas att förundras över den märkliga mentalitet som styrde järnålderns germaner.
