Prokopios anses väl traditionellt vara ett av de sista ljusen innan det medeltida mörkret definitivt tog vid: senantikens siste store historiker, skildrande det sista försöket att återställa romerska riket till dess forna storhet som ens kom i närheten av att lyckas. På femhundratalet var förvisso Västrom förvisso inte längre mer än en dröm och ett minne, men i öst fanns fortsatt kraft. Kejsar Justinianus lyckades erövra Syditalien från ostrogoterna, och likaså Kartagos gamla domäner från vandaler och visigoter. Justinianus förnämste fältherre var Belisarius, och Prokopios var dennes rådgivare: således väl placerad att skildra de olika krig hans herre fick utkämpa: en av dessa skildringar har nu utgivits under titeln Perserkrigen.
Ett av dessa var den konflikt som ett århundrade senare till slut skulle knäcka båda de stridande rikena, och lämna dem försvarslösa när de nyomvända araberna stormade fram: det med persiska riket, minst lika rikt på traditioner, vars »odödliga« soldater en gång föranledde Herodotos att plocka fram skrivdonen. Den med Prokopios samtide kung Chosroes hade inte någon lätt väg till makten, och när han väl kom dit skildras han som en omättlig krigshetsare, som ständigt bryter avtal och drar över gränsen med hunger efter erövring och plundring, allt medan de romerska försvararna står hjälplösa att göra mer än att författa förnumstiga nådeskrifter.
Detta gör framställningen framtung: när första halvan av boken skildrar diverse händelser av olika slag, från palatsintriger till hästkapplöpningbusarnas uppror, blir senare delen mest marscherande och kontramarscherande, med sådana predikande tal till trupperna eller självrättfärdigande brev som antika författare älskade att fabricitera men som verkar helt utan retorisk finess annat än möjligen sådan som inte går att överföra till njutbar svenska. Där finns i alla fall en kort skildring av den justinianska pesten, vilket ger ett kortare avbrott, ehuru det inte verkat påverkat stridigheterna direkt.
Jag vet inte om det finns någon stor lärdom att ta med; allt verkar tämligen småttigt och rörigt; något slut kan inte anas (boken slutar abrupt efter en mindre romersk framgång). Det lidande som skildras har sedan länge överröstats av sådant som är nyare och skarpare, och inte ens tvångsflytten av Antiokias befolkning verkar idag som en så extrem händelse som den säkert framstod i samtiden. En dag blir vi också historia, och glöms sakta bort.
