Den spontana tanken efter att ha avslutat Victor Hugos Ringaren i Notre Dame var »Vem tyckte att man skulle göra Disneyfilm på det här?« Det är liksom inte bara grymma detaljer som man kan skära bort likt askungens systrars hälar och tår, det är en alltigenom tämligen grym historia, om förtärande, obesvarad kärlek, medeltida grymhet, tortyr och död. För att inte tala om fördomarna mot romer och kroppsligt avvikande, vilka i sig är nog för att varna ömtåliga sinnen.
I vilket fall: ringaren Quasimodo är puckelryggad, enögd, ful och döv. Han misstros av de flesta, och även bokens berättare. Han är dock det närmsta boken kommer en hjälte, även om han till slut inte åstadkommer mycket. Centralgestalt i boken (förutom möjligen Notre Dame, som är det enda som nämns i originalets titel) är dock Esmeralda, som dansar och sjunger sig genom Paris, vacker som en dag. Hon förälskar sig i kapten Febus, en alltför enkel soldatsjäl. Förälskade i henne är Quasimodo, vars öde vi snart förstår länge varit sammantvinnat med hennes, samt den iskalle prelaten Frollo, vars tidigare älskare vetenskapen nu lämnar honom kall. Och så finns där en poet, men han verkar mer intresserad av Esmeraldas tama get. (Att säga att detta är en stor kärlekshistoria är till och med än galnare än att säga detsamma om Svindlande höjder).
Och så, bredvid det drama med mordförsök och häxanklagelser som driver handlingen mot sitt slut, så finns där det medeltida Paris, fyllt med underliga bifigurer, konst, arkitektur: Hugo hänger sig åt diverse essäer om olika aspekter av livet där i slutet av fjortonhundratalet, och även om de till viss del verkar överdrivna så ger de mer textur än den melodram han diktat fram, där de centrala personerna stöter på varandra för ofta och de mindre centrala för sällan. Hade det inte varit för den värld som frammanas hade den troligen varit utmönstrad från klassikerhyllan sedan länge.
