Äldre tiders medicinska terminologi lever ofta kvar i språket även när de tillstånd som de skulle beskrivas inte längre anses vara vetenskapligt godtagbara: idioti är ej längre en diagnos, åderlåtning ej längre en behandling, och de fyra personlightetstyper som humoralpatologin laborerade med anses inte längre vara fullt så grundläggande. Koleriker får gå i terapi för att behärska sin ilska, flegmatiker har väl snarast lyckats skaffa en mer tilltalande etikett som introverter och sangvinikers framåtanda och självsäkerhet beundras och framhålls som ideal. Kvar i, eller möjligen snarare åter i, ett kemiskt problemkomplex är melankoliker, som numer skall medicineras ut ur sin tungsinthet.
Ovanstående är naturligtvis en förenklad bild av forna tiders personlighetslära: även då insåg man att människan var mer komplex än blandningar av fyra vätskor kunde medge, och i synnerhet att de fyra extremerna i sig kunde te sig väldigt olikartade. Detta inser man snart när man kommer till de bättre bitarna av Robert Burtons monumentala The anatomy of melancholy, ett av få vetenskapliga verk från 1600-talet som fortfarande läses. Detta är praktbarock: långa, komplicerade meningar, uppräkningar som aldrig tycks ta slut, utvikningar, en prosa som i bästa stunder är lika exakt som litterär, långa latinska citat (speciellt när mer delikata ämnen avhandlas), ett nogsamt fasthållande vid en övergripande plan för presentationen.
Långa stycken är oläsliga. Dit räknas inte bara det latin som utgivarna valt att inte översätta, även om de för det mesta förser läsaren med engelsk tolkning, utan även en del av de tekniska diskussionerna: dagens läsare är knappast intresserad av fyrahundra år gamla debatter om det var magen, mjälten, levern eller diafragman som orsakade melankoli. Däremot är det av intresse att läsa om häxor, att se Erik Väderhatt fladdra förbi, en lista med dietistisk rådgivning där i princip varenda tänkbart födoämne avråds från, idéer om magiska stenar, samt insiktsfull psykologi och religion blandas samman.
Melankoli var inte bara nedstämdhet i allmänhet: även olika vanföreställningar kunde räknas dit, inklusive religiösa, tvångstankar, sorg och kärlekssjuka: ämnet tycks ha varit närmast outtömligt, även om Burton gjorde ett tappert försök och under levnaden fyllde på med ytterligare inskott. Ibland upprepar han sig, ibland motsäger han sig. Kapitel kan utgöras av långa argument för en viss ståndpunkt, och sedan en helomvändning och refuserande av vad som nyss sagts. Inget tycks helt säkert, mer än den protestantiska religionens korrekthet: i allt annat tycks Burton beredd att prova olika tankar och hitta medelvägar.
Burton långt ifrån den enda klassikern med essäistiskt anslag, men han är förmodligen den som gått längst i att försöka avhandla ett specifikt ämne. I likhet med andra är det inte alltid vad han säger, utan hur han gör det, som idag framstår som behållningen.
