Sista pjäsen ut i första bandet av Ibsens Samtidsdramatik, Rosmersholm, luktar nästan Strindberg – märk väl den sene Strindberg, med drag åt det mystiska. På Rosmersholm bor pastor Rosmers, vars hustru dränkt sig i älven. Sorgeåret är över, och nu vågar sig svågern, den ärkekonservativa rektor Kroll åter söka hans sällskap. Men Rosmer har inte bara förlorat hustru, utan även tro, och vill söka sig till de mer frisinnade, vilket Kroll omöjligt kan acceptera.
Snart börjar det framgå att hustrun troligen inte bara dränkte sig i tillfällig förvirring, utan haft andra motiv – och att dessa haft att göra med Rebecka West, som också bor på herrgården som pastorns vän, och försökt uppmuntra honom att verka i världen. Men i denna pjäs leder inte lögnen till något gott, och till slut finns inte många utvägar kvar.
Ibsens hållning är svår att ringa in: han skriver helt klart om politiskt ämnen, och sågs då som radikal, men idag är det svårare att se: det radikala låg i att överhuvudtaget tala om vissa hållningar, inte i att dess företrädare nödvändigtvis gestaltas sympatiskt. Rosmers är godhjärtad men velig, Rebecka låter målet helga medlen, redaktören Mortensgård framstår som taktiker mer än idealist. Kroll urskuldrar sig, framhåller sin intolerans men har samtidigt svårt att genomföra den helt. Idag framstår det hela mer som drama än pamflett, ett utveckling som förunnats få.
