Det mest imponerande med Lars Magnar Enoksens Runor: historia, tydning, tolkning är helt klart bredden – här skall minsann alla få åtminstone något att läsa om vad de nu än må vara intresserade om runt dessa skrivtecken: språkhistoria, folkvandringstida användning, vikingatida användning, medeltida användning, tydning, runstensteckning, forskningshistoria, utomnordiska runor, runstavar, lönnrunor, sentida vantolkningar, runmagi; ja, allt vad tänkas kan.
Kunskapen bibringas också på ett entusiastiskt, stundom lite väl så, sätt: det märks att Enoksen gillar ämnet, och han kommenterar glatt gamla skrifter som Johannes Bureus runtavla från 1599 eller Johan G Liljegrens Run-Urkunder från 1833 med att detta minsann är verk som den intresserade omedelbart borde ta del av! Min största behållning låg också dels här, i redogörelsen för hur runorna åter avlockades sina hemligheter, med början med just Bureus, över den bristfällige filologen men entusiasmerande akademikern Ole Worms, Magnus Celsius tolkning av kortrunorna och Sophus Bugges upptäckt av hur man skulle läsa den äldre futharken, dels i skildringen av vad som hade skett precis innan dessa: runornas sentida användning, efter det att vikingarna slutat segla och upplänningarna rest den sista runstenen, när de under medeltiden fungerade som ett separat skriftsystem som endast långsamt lämnade plast för de latinska bokstäverna. Sedan finns det som sagt en hel mängd små utblickar mot andra områden som anglo-frisiska runor och runmagi, men huvudfokus ligger på hur runorna användes som skrivtecken på skandinavisk botten och hur dessa tecken sedan tolkades.
Mindre trevligt är då en viss tondövhet som stundom dyker upp: Enoksen ger sig på ett par sammanfattningar av så korta kapitel att det närmast framstår som nedlåtande, talar vid något tillfälle lite väl entusiastiskt om »våra förfäder«, kastar sig in i en entusiastisk beskrivning av glimabrottning (som han är »väl lämpad« för såsom ordförande i Svenska Glimaförbundet) som man inte riktigt förstår vad den skall vara bra för, följd av en redogörelse för Tors besök hos Utgårda-Loke för att visa på att även gudarna sysslade med brottning. Detta är inte enorma problem, men ger ändå ett störande intryck.
Runor är dock på flera sätt en trevlig översikt över nästan allt som har med dessa skrivtecken att göra, och när man är klar undrar man hur allt detta kunnat få plats på bara 200 sidor.
