Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra är en av de där böckerna som precis kommer över tröskeln till att vara rumsrena: nazistanstrykningen vill inte riktigt släppa. Det är nog lika bra det, för även om inte nazisterna tagit upp den och dess idéer om »övermänniskan« som en del av sitt tankegods så hade den ändå varit en mycket obehaglig bok. Nietzsche uttalar sig genom profeten Zarathustra, och brännmärker i stort sett hela det existerande samhället, dess moral och upprätthållare. Huvudargumenten tycks vara att Gud är död samt att utvecklingsläran visar på att den nuvarande människan bara är ett steg på vägen, och från dessa inte orimliga åsikter hävdar Nietzsche att all etablerad moral måste kastas över ända, att barmhärtighet är ett gift, att alla som inte är Zarathustra är dumma, svaga, vilseledda eller korrupta – oftast på samma gång.
Bortsett från att moralen stinker av tonårstrots och misogyni (Nietzsches åsikt tycks vara att kvinnor endast går att umgås med när man har en piska i näven) så är det även en utomordentligt svårtillgänglig bok rent språkligt: Zarathustra går vid ett tillfälle till angrepp mot diktarna:
De är för mig inte renliga nog: de grumlar sina vatten så att de ska se ut att vara djupa.
Detta är nu en ovanligt klar och förståndig tanke hos Nietzsche; för det mesta får man dock intrycket att han inte så mycket grumlar vattnet själv för att framstå som djupare utan för att han inte kan bättre. I stycket han kallar »De sju inseglen« använder han omkvädet
Å, hur skulle jag kunna undgå att trängta efter evigheten och efter den bröllopsartade ringarnas ring,– återkomstens ring?
Jag har ännu aldrig funnit den kvinna, med vilken jag ville ha barn, det skulle i så fall vara den kvinna, som jag älskar: ty jag älskar dig, o evighet!
Ty jag älskar dig, o evighet!
Nej, på det hela taget tycks allt tramsigt övermänniskotal (Nietzsche tycks förresten vara lamarckist och hävdar alltså att samtiden gör bäst i att sträva mot det som komma skall) och tjat om hur ond han är utmynna i en etik för eremiter; för dessa uppfyller de två krav som krävs för att Nietzsches tankar inte skall utmynna i olycka: de slipper umgås med andra – och andra slipper umgås med dem.
