I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.
Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.
Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.
Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.
