På väggen över min soffa hänger Olaus Magnus Carta marina, en fantastisk skapelse från 1500-talet, när kartograferna hade börjat få ordning på ländernas form men fortfarande höll fast vid bruket att snarare sätta ut människor och djur på dem än städer, skogar och annat nyttigt och prosaiskt. Slädar störtar fram på den isbelagda Bottniska viken, samer rider på renar, lodjur jagar och svanar vilar på finska sjöar. Allra mest slående och storslagna är dock det myller av havsmonster man kan se ute på Nordsjön: en sjöorm attackerar ett skepp, två valar jagar ett anmat som kastat tunnor i vattnet, något som ser ut som en sjöhäst slåss mot en jättelik hummer, ett skepp har kastat ankar på en val (med korta armar med stubbiga fingrar längst ut), och två män har landsatts på den och tänt en eld. Man kan se en späckhuggare attackera en narval, en sjöko (alltså en vanlig ko som lever i vattnet), färingar som styckar en strandsatt val samt en fisk med grisansikte och ögon på sidan av kroppen. Med mera.
Carta marina kan sägas vara höjdpunkten i den utveckling som Chet Van Duzer skildrar i Sea monsters on medieval and renaissance maps: från enkla mappamundi där man i världsoceanen kan se fantastiska fiskar (eller bara får en not om att det finns fantastiska kreatur), via allt mer detaljerade och geografiskt trogna avbildningar, fram till renässansens slut då européernas kunnande nått den nivå där fantastiska havskreatur förpassades allt längre bort och till slut helt försvann, möjligen ersatta med realistiska skildringar av valar och valjakt.
Havskreaturen tycks ha haft två syften: dels en sorts varningar för farliga vatten, dels som utsmyckningar, innan tryckkonsten explicit beställda, efter den som försäljningshöjande försköningar. Detta innebär att långt ifrån alla kartor hade sina hav fyllda med sjömän, hybridvarelser, vanställda valar och oigenkännliga bläckfiskar (»hummern« ovan var troligen en sådan): boken stannar på 120 rikt illustrerade sidor, och därmed kan man anta att författaren närmast uttömt sitt ämne.
När segelkonsten utvecklades och vetandet vidgades försvann så behoven av varningar, och smaken för det fantastiska avtog när sanningsanspråken urvittrades: med tiden kom kartor med fiskar med åtta griparmar, havslejon, valar med snablar de sprutar vatten ur, flygande sköldpaddor, snäcklevande muränor med långa utväxter ur kinderna som gör att de inte helt kan dra in sig i sin snäcka (?!) och annat inte att längre te sig som gåvor värdiga furstar, utan snarast som löjeväckande gammalt skrovel. I efterhand kan detta te sig synd, för hur opraktiska gamla kartor än må vara så är sådana ting i efterhand betydligt mer uppiggande och intressanta än den mest exakta återgivning av kustlinjer och bergsområden.
