Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.
Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.
Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.
Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.
