Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Stendhal’

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Det är svårt att veta hur man lämpligen beskriver handlingen i Stendhals Kartusianklostret i Parma: delar är pikaresk, delar är hovintriger, delar är skildring av efterspelet till Waterloo, delar fängelseromans. Allt är dock satiriskt och mycket operaaktigt. Allt kretsar kring den unge Fabricio del Dongo, en tämligen typisk ung italiensk adelsman utan större förmågor, vissa skrupler, entusiasm och mod, och dennes faster (i huvuddelen av boken med titeln hertiginna av Sanseverina), med färre skrupler, vacker och oförvägen. Runt dem dyker andra figurer upp, huvudsakligen hertiginnans älskare, greven av Mosca, (något fler skurpler) som är premiärminister i Parma och den som oftast styr staden, med tämligen mild hand för innevånarna, samt den unga Clélia Conti (fylld av skrupler), dotter till en viktig politisk motståndare till greven.

Den viktigaste delen av handlingen växer fram ur en trivial kärleksaffär som Fabricio har med en ung skådespelare; snart hamnar han i dråp, politiska intriger, landsflykt (genom det komplicerade, splittrade Italien), fägelse, kärlek och flykt, innan Fabricio landar i en tillvaro som vördad predikant, där hans asketism och glöd i huvudsak kommer från sin olyckliga kärlek.

Sade jag att Stendhal var satirisk? Från den oförstående hjältens storögt naiva blick på flykten från Waterloo, genom en serie politiska intriger i huvudsak baserade på lusta och missförstående cynism, till slutets upphöjelse av Fabricio i allmänhetens ögon, så är det knappast någon av personerna i romanen som någonsin undviker att drabbas av författarens gyckel. Den italienska politiken framstår som lika mycket kapriciös som trolöst beräknande: vid ett tillfälle när Mosca är på väg att tvingas från sitt ämbete ersätter han i tysthet sina kompetenta tjänstemän med åsnor, så att han ett par år senare kan återvända i triumf när efterträdarna kört ohjälpligt fast.

I allt detta finns en passionerad kärlekshistoria, den enda äkta känslan som verkar besjäla huvudpersonerna, även om den inte alltid leder till de renhårigaste aktionerna. Men även den leder till slut till en mycket egendomlig situation, där ett heligt löfte uppfylls till ordlydelsen men inte till intentionen. Om huvudpersonernas cynism sällan leder dem rätt gör i alla fall Stendhals att man får mycket nöje av dem.

Read Full Post »