De Stig Dagermanska noveller och fragment som samlats i Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment (undertiteln viktig då huvudtiteln även användes av författaren för en samling omfattande ungefär halva antalet) kan delas upp i två grupper, eller kanske snarare längs med en skala mellan två poler: dels en biografisk, realistisk, dels en fantastisk, psykologisk. Den förra gruppen behandlar i första hand uppväxtår: utsatta, rädda pojkar i fattiga familjer. Den senare gruppen behandlar företrädesvis vuxna, som genom någon absurd omständighet får sin tillvaro fylld med ångest som behöver bekämpas och dövas. Även om det går att göra ett ganska väl fungerande schema där olika idékomplex främst hör hemma i ena eller andra gruppen blir detta inte fullständigt: drömlik skräck associeras snarast med vuxenliv, men kan ibland även sättas i huvudet på ett barn. Ett självupplevt Sverige förmedlas oftast genom ett barns ögon, men här kan vuxna träda in. Och så vidare.
De berättelser jag uppskattade mest hör helt klart till den mer realistiska skaran: ett mellankrigstida eller något senare fattigsverige, det land som Socialdemokraterna senare kom att städa undan, där en stor del av befolkningen tjänade dåligt med pengar, männen söp och olyckan var utbredd (i alla fall i Dagermans version). Det var ett land där det fortfarande fanns fattiga småbrukare, syskon som emigrerat till Amerika, ölcaféer och postutdelning flera gånger om dagen. Historierna är skoningslösa, men inkännande. »Var är min Islandströja?« är ren misär: en man återvänder till hembyn för att begrava sin far, men misstros av syskonen som minns hur han betedde sig när två år tidigare modern fördes till sista vilan, hur han söp och gjorde bort sig kvällen innan. Det blir inte bättre den här gången, men inte innan man riktigt sett hur alla bidragit till att driva det hela dithän.
De mer expressionistiska ångesthistorierna, i Kafkas och Lagerkvist följd, är av mindre intresse. Verklighetsupplösningen blir så stark att det hela mest blir ointressant, trots att upplägget ibland kan vara nog så tankväckande. De gånger historierna hålls stramt, och slutet inte lämnas helt till läsaren att avgöra, blir resultatet något bättre, som i »Mannen som inte ville gråta«, om en man som pressas av sin arbetsgivare att fälla tårar över en nyss avliden skådespelerska. Även »De röda vagnarna«, där en man ser ett nattåg tecknat med symboler som gör att han kan se ondskan i världen, skulle kunnat vara bra med ett klarare slut: nu tangerar det hela Lovecraft, men vill sig inte riktigt.
Av de avslutande fragmenten, rester av fyra olika oavslutade romanprojekt, är min klara favorit En hund begraven, en humoresk där Östergötland lagt sig under hela östra Svealand, förutom Sundbyberg, som gör motstånd; båda har förvandlats till absurda diktaturer och patrullerar Bällstaån (fast östgötarna kallar den Motalaån).
Som de flesta samlingar finns det alltså såväl lyckats material som dödvikt; tyvärr är den senare ganska tung. Det är inte otroligt att andra läsare finner värde i det jag inte uppskattat närmare, men för min del hade jag i efterhand kunnat nöja mig med mindre.
Read Full Post »
