Tydligen har Lewis Grassic Gibbons sunset Song röstats fram som den bästa skotska romanen. Sådant skall man vara försiktig med, det brukar inte bara vara litterära kvaliteter utan också hur mycket sentimentalitet som kan frammanas som avgör sådant. Gudarna skall veta att sådan melankoli finns det gott om utrymme för här, i synnerhet uttryckt i det tal som avslutar boken, en elegi över de män som gick ut från det lilla skotska samhället Kinraddie i det första världskriget men inte kom hem. Dessa var de sista fria småbrukarna, den fria, stolta klass arrendatorer som bar upp lokalsamhället och genom sitt dagliga slit med jorden lyckades få sin bärgning.
I centrum står Chris Guthrie, dotter till den ständigt stretande John Guthrie, en god bonde men härsklysten och snar till ilska, och Jean Guthrie, som fruktar barnsängen mer än något annat efter fem födslar. Förutom familjen omges hon av de närmsta grannarna, den fritänkande mjölnaren Long Rob Duncan, hans trätobroder, den godmodige Chae Strachan, och den inte särskilt gudaktige prästen Gibbon.
De stretar på trots oväder och dåliga somrar, i olycka och glädje. Chris förlorar familjemedlemmar och finner kärleken, ser samhället gå under (socialt, liksom i hur landskapet ter sig: all skog fälls för att användas i kriget, och med det skyddet från nordväststormarna). När boken är slut är hon den enda som står rak, trots alla förluster.
Så visst, man kan läsa boken som en längtan till ett förlorat paradis, en mer oskuldsfull värld där människor levde nära varandra på gott och ont. Kriget framstår som en katalysator, men förändringarna skulle ändå komma, om inte så abrupt. Men man ser också det slit, den smärta och den smuts som denna värld också byggde på. Man kan sakna de bästa bitarna av den, men man vill knappast leva där.
