Det är inte lite ironiskt att omslaget på min utgåva av Suanna Alakoskis Svinalängorna består av stillbilder ur filmen, varav ett flertal är sådana som inte har den minsta motsvarighet i vad som händer i själva boken. Nog borde det ha varit möjligt att åtminstone ha en annan huvudbild än en på Noomi Rapace?
Bokens handling låter sig annars enkelt sammanfattas: Sverigefinska Leenas föräldrar super och slåss – i alla fall i senare delen. I första finns det mer av de goda stunderna, även om det mesta är rätt fattigt och lappat i lägenheten i området som inofficiellt fått namnet Svinalängorna, där diverse halvfattiga familjer bor – i huvudsak invandrade arbetare och ensamstående mödrar. Leena har två bröder, en katt och en hund, en grannflicka hon leker med liksom en annan finsk flicka. Alla vuxna super, med ett undantag.
Det är långt till Bullerbyn. I synnerhet när Leena blivit lite större, och föräldrarnas perioder urartat riktigt, så att fadern misshandlar modern och det kan gå veckor innan de får hem mat. Socialen vill inte se, försök att få hjälp av polis ger inte mycket, föräldrarna vill inte ens ha vård när de råkat riktigt illa ut i sin redlöshet. Samtidigt finns det ju de bra perioderna också.
Det är inte heller någon apell, i alla fall inte enligt partipolitiska linjer: föräldrarna är proletariat, men de överklassmänniskor som finns är förvisso som bäst nedlåtande, men som värst är de bara obrydda; inte några gnidiga herrar i hög hatt här. Är det en protest mot något är det väl spriten och utsattheten hos barn, men oklart är vad som skulle kunna göras mer, ty föräldrarna misslyckas med flera olika kurer mot alkoholen (en gång när Smugglaren ringer upp och meddelar extrapris).
Bra är det, och hemskt och något hoppfullt ändå. Bättre argument mot ytterligare förslappning av alkoholrestriktionerna går knappast att få.
