Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Susanna Clarke’

Till Jonathan Strange & Mr Norrell har Susanna Clarke även skrivit en serie pendanger i form av The Ladies of Grace Adieu. I en av dem uppträder Jonathan Strange, i en annan hertigen av Wellington, och i en tredje John Uskglass, men annars finns inga direkta kopplingar till romanen, mer än i bakgrunden: allt detta utspelas i det alternativa England där vägarna till älvriket aldrig stängts, under skilda tider.

Platserna ligger på landsbygden, i det England som präglas av herrskapet i sina stora hus: I titelrnovellen åker Strange för att besöka sin svåger och bese hans tilltänkta, bara för att upptäcka tre kvinnliga magiker som använder sin konst för att beskydda de barn som en av dem är guvernant för. Wellington, i sin tur, hamnar i byn Wall (känd från berättelsen om Tristran Thorn) och får se sin häst Copenhagen vandra in i älvlandet. Han följer efter och hamnar i en liten historia med en ung dam som sitter och broderar. Broderi är även i centrum i berättelsen om Maria Stuart. I »On Lickerish Hill« är det inte broderi som historien handlar om, men väl att spinna lin: det hela är en variant på historien om Päronskaft, berättad på lätt irriterande 1600-talsengelska.

Sagokomponenterna är starka även i andra berättelser: den om John Uskglass drar kanske iväg mer åt det folkligt komiska, där Korpkungen förnedras av en kolbrännare som med hjälp av helgonen lyckas få upprättelse när kungen med jaktfölje dragit genom hans boplats. »Mrs Mabb« är en mer skräckfylld berättelse om en ung dam vars älskade hålls fången av en älva och hur hon försöker tränga genom magin för att få honom tillbaka, medan utdraget ur herr Simonellis dagbok (en högst opålitlig och olidlig källa) förklarar hur denna herre räddar ett antal unga damer från ett liknande öde, med inte helt gentlemannamässiga medel.

Berättelsen om Tom Brightwind och hur han byggde en bro, slutligen, passar inte riktigt in i någon genre: älvkungen Tom och hans mänsklige vän hamnar i en by, och får för sig att hjälpa den genom att uppföra en by, men underligt resultat. Underhållande, men kanske det svagaste numret i en trevlig samling.

Har man läst och gillat de korta utvikningarna i Jonathan Strange & Mr Norrell är detta en fin efterskörd. Är man osäker på om man vill lägga tiden på att läsa den månghundrasidiga romanen kan detta vara ett dugligt smakprov. Förkunskap om romanen är inte ett krav, även om den troligen hjälper, och man behöver inte oroa sig för att få slutet avslöjat.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »