Paris under mellankrigstiden var ett Mecka för engelskspråkiga författare: fransmännen tog lättare på det här med osedlighet och hade en liberalare inställning i tryckfrihetsfrågor samtidigt som francen gjorde det billigt att bo i staden. Därför kunde man vid förutom Notre Dame och Eiffeltorn gå på spaning efter författare som Joyce, Hemingway, Fitzgerald eller Pound. Ett av de ställen där man i händelse av sådan spaning hade störst chans att få syn på någon av dem var kring var Sylvia Beachs boklåda Shakespeare and Company. Förutom bokhandel var den mötesplats, bibliotek, postfack, bank och till slut även förlag: visserligen bara för James Joyce, och främst för hans Odysseus, men bara det är mer än nog för att ge den en plats i litteraturhistorien.
Den har dessutom gett namn åt hennes memoarer, vilka, föga förvånande, ägnar mycket utrymme åt just Joyce. Beach tycks haft en väl accepterande inställning till hans beteende, och som läsare undrar man om sättet hon ständigt sätter honom och hans författarskap i främsta rummet är riktigt sunt. Hans oförmåga att handskas med pengar gör att hon får nöja sig om hon får tillbaka de rent monetära utläggen, när hon kanske själv skulle behövt en viss inkomst för att få hela rörelsen att gå runt – till slut måste hon sälja av ett par förstautgåvor av Hemingway för att hålla butiken flytande.
Hemingway är annars den av författarna som får näst mest utrymme: han ser till att Odysseus kan smugglas in i högmoralismens förbuds-USA, han tar med Beach och hennes närmsta väninna Adrienne Monnier – som drev boklåda på andra sidan gatan från Shakespeare and Company – på boxning och cykellopp, och när andra världskriget håller på att ta slut och befrielsen kommer till Paris, vem är det om inte han som leder upprensningen på Beachs gata?
Den lätt roat överseende intsällning till perioden som präglar Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, saknas i Shakespeare and Company. Sylvia Beach tog vad hon sysslade med på yttersta allvar. Det gör inte berättande tråkigt, men det är heller inte lika roande som när Hemingway beskriver Fitzgeralds neuroser eller hur han sitter på cafe och skriver. Beachs bok är inte stor litteratur, men trevlig läsning för den med intresse för mellankrigstidens litteratur och litteratörer.
