Det elisabethanska dramat är välkänt: under några år i slutet av femhundratalet tycks det knappast ha gått att kasta en sten i London utan att träffa någon som kunde sätta ihop ett drama på habil blankvers. I viss mån är det väl Shakespeares förtjänst. Hans produktion skulle ensam kunna få vilken järntid som helst att framstå som en guldålder, men han var långtifrån ensam. Främst bland de övriga är kanske Christopher Marlowe, även han dramatiker med tämligen blygsamt ursprung. Hans efterlämnade produktion är blygsammare, men nog så intressant: hans Doctor Faustus i synnerhet är en klassiker och förelöpare till senare, stora verk. Här gäller det dock istället hans båda dramer om den siste av de stora nomaderövrarna, Timur Lenk, eller i Marlowes version: Tamburlaine the Great.
Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.
Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.
Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.
